Välviljans tyranni
Det jobbas oerhört mycket med människor i hemlöshet. Det görs enormt mycket. All den kraft som glöder under värnande och tiggande paroller är gigantisk. Men i grunden händer ingenting som skulle göra att antalet hemlösa människor skulle minska. Om vi tar ett steg tillbaka, om vi gör det och besinnar oss i all vår omsorg. Då skulle vi nog inse att detta inte är något annat än en ”Välviljans tyranni”. För även om det aldrig uttalas, även om det aldrig sägs rent ut, så finns det inte något ömsesidigt intresse av att dom som stöts ut skall komma in igen. Det fungerar lite grann som i det statliga spelmonopolet. Ibland vinner någon högsta vinsten och klarar sig igenom det snåriga kontrollsystemet utan att dö på vägen.
Det här är nog inte första gången någon frågar sig: Vad skulle hända med alla dessa ofantliga system om förlorarna blev vinnare? Alla dessa människor som lever på att andra inte klarar sig. Vad skulle hända med dom? Låt oss ta socialtjänsten som exempel även om den myndigheten bara är en verkställande del av ett systematiskt felslut: Vad som vanligtvis sker i dessa regioner är att ett djupt kränkande och mycket ovärdigt maktförhållande utvecklas. Den som blir tvungen att ständigt återkomma till denna tillfälligt avsedda hjälp kan ju inte göra annat än att se sig själv som ett problem. För det andra underlåter inte sällan den nådiga hjälpgivaren att påminna dig om detta bakom ett sorts uppfostrande syfte. Du får precis så mycket som normen tillstår. Detta oavsett om du klarar dig eller inte. Följer du inte ödmjukt den nådiga hjälpgivarens diktat riskerar du i vissa fall att bli av med både hem och barn. Din heder är inte värd ett uns. Du degraderas till en fuskare. Skammen är det mest effektiva vapnet som staten har att hålla denna ständigt konstanta kvot av människor på marginalen i schack. Vad vi istället måste efterlysa är ett gemensamt mänskligt ansvar. Ett ansvar som ingen enskild människa, inget enskilt parti eller någon organisation kan använda för att vinna något på. Hur kan vi prata om demokrati när människor i vår direkta närhet lever i hemlöshet? Det gäller oss alla. Vi måste gemensamt och förbehållslöst leva upp till de grundläggande principer vi alltid talar om.
Vi kan exempelvis inte använda boendet i utpressningssyfte för att en människa skall anpassa sig till våra regler. Vi måste stanna upp någon gång och fråga oss själva: vem har jag blivit, som så ”rättfärdigt” tycker mig kunna köra över och osynliggöra inte bara, men bland annat, Stockholms hemlösa kvinnor och män?
Rolf Nilsson
Läs även tidigare inlägg på ämnet här.
8 svar so far ↓
Peter Karlberg // augusti 20, 2007 vid 9:07 e m |
Tänkvärt. Men hur funkar det, lägenheter blir man av med antingen genom att störa omgivningen rätt kraftigt och/eller vara oförmögen att betala hyran, stämmer det? Störningar är ju rätt svåra att hantera men förmågan att betala hyran – den påverkas t.ex. av relationen til de sociala myndigheterna. Är det så att folk blir av med lägenheten för att dessa myndigheter kräver saker av dem som inte har med själva boendet att göra – och om så är det vanligt?
Matilda // augusti 21, 2007 vid 5:43 f m |
Jag tror det Rolf menar är vad som händer med människor efter att de hamnat i hemlöshet. Där vägen tillbaka till en lägenhet villkoras i ”ett sorts uppfostrande syfte”. Kritiken riktas mot alla de organisationer och myndigheter som säger sig arbeta för att hjälpa hemlösa utan att faktiskt kunna hjälpa. Det en hemlös person mest av allt behöver, men väldigt sällan får, är en bostad.
Matilda
Rolf Nilsson // augusti 21, 2007 vid 10:48 f m |
Jag tror inte på att ”pedagogiskt” vräka människor av vilken anledning det än må vara kan hjälpa någon att bli en ”bättre” människa. Jag tror på stöd och hjälp i ett mycket tidigare skede av den myndigheten eller organisationen som tagit på sig det ansvaret. Att människor blir vräkta anser jag säger mycket mer om stödet och hjälpen än om de som blir vräkta. Av de ca 30 000 hushåll som blivit vräkta i Sverige sedan milleniumskiftet beror ca 85% av sena eller uteblivna hyresinbetalningar. Vart var alla dessa ca 900 myndigheter och organisationer som säger sig jobba mot hemlöshet då?
Peter Karlberg // augusti 22, 2007 vid 9:56 f m |
Rolf, det är förstås lätt att instämma i att hjälp/stöd eller vad vi nu väljer att kalla det borde finnas tillhands tidigare. Att det uteblvit eller inte varit tillräckligt då hjälper ju dock inte situationen för de som hamnat i t.ex. hemlöshet. Hur gör man rätt för dessa nu?
Rolf Nilsson // september 11, 2007 vid 10:53 e m |
Det finns bara ett sätt att få bukt med hemlösheten och det är hör och häpna är att det finns bostäder till alla
skämt åsido. Så länge det inte finns tillräckligt med bostäder anpassade för hela befolkningen (då menar jag inte kategoriboenden) kommer det alltid finnas hemlösa. Det som saknas idag är små billiga hyresrätter där folk har råd att bo kvar. I dagsläget står det ca 200 000 i bostadskö i Stockholm och då kommer de som på något sätt anses vara annorlunda aldrig på fråga i den reguljära godtyckliga bostadsfördelningen som finns. Sen är integrering viktigt och gäller inte bara etniska frågor, det gäller alla. Jag vet inte om du blev klokare av detta utlägg men det är lite tankar kring detta iaf. Men som många påtalar när jag pratar om hemlöshet är att det inte finns någon evidens bakom mina tankar. Hur skulle det kunna finnas det när det förra året byggdes ca 6000 lgh i Stockholm, mycket kan tyckas men i debatten nämns aldrig att det var ca 25 000 som flyttade till staden. Hur många som flyttade vet jag inte.
Rolf Nilsson // januari 8, 2009 vid 6:29 e m |
Varje hemlös person i Sverige kostar skattebetalarna omkring 600 000 kronor per år, vilket innebär en årlig kostnad för våra cirka 18 000 hemlösa vi har i vårt land slutar på i runda tal 11 miljarder. Detta är uppskattade siffror ur en rapport från Lunds socialhögskola.
Som jämförelse skulle 11 miljarder räcka till att köpa in 11 000 lägenheter i miljonklassen till de människor som idag lever utan eget tryggt hem och därefter kunde det stöd och den hjälp som krävs sättas in för att behålla dessa till de människor som vill och behöver det. Det skulle innebära att hemlösheten skulle vara löst på ett par år. En tanke bara!
Men verkligheten ser både dystrare och helt annorlunda ut, för idag verkar istället dessa pengar användas till att vidmakthålla och bygga in hemlösheten i samhället. Det görs helt enkelt genom att vi bygger upp en särskiljande sekundär bostadsmarknad för hemlösa och fattiga människor, där härbärgen, stegboenden, referensboenden, träningsboenden, korttidsboenden och 10 talet andra uppfinningsrika boendedefinitioner finns att tillgå. Inom denna boendesfär finns sedan en arbetsmarknad för ett mycket stort antal problemorienterade och ”kontrollfreakade” människor som tycks vara avlönade endast för att förminska och diagnostisera redan utsatta människor. Helst så mycket att ett eget tryggt hem med ett fungerande privatliv aldrig ska behöva komma på tal.
Med mina över 30 års långa självupplevda erfarenhet av olika ”uppfostringsboendelösningar” är jag övertygad om svårigheten att finna en mer hopplös, mer verkningslös eller dyrare lösning än denna. Finns det överhuvudtaget en vilja i vårt land att leva upp till vår egen regeringsform och allas våra mänskliga rättigheter vi skrivit under på? Om så var fallet skulle vi då inte av denna diskriminering som dagligen pågår och allas ”rätt till bostad”, avsatt några miljarder för uppbyggnad av små billiga integrerade hyresrätter där folk har råd att bo och sedan bo kvar i?
Vi ska strax läsa några utdrag ur vad våra mest ansedda forskare på hemlöshet har kommit fram till om denna snabbt växande sekundära bostadsmarknad (boendetrappor). Denna lukrativa boendemarknad våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och privata aktörer förespråkar och bygger vidare på. Utöver de nedanstående forskare finns många fler som kommit fram till liknande slutsatser.
Hans Swärd, professor i socialt arbete och forskar om hemlöshet säger: ” Hemlöshet är ett strukturellt problem, där bostadspolitiken är central. Skulle det finnas tillräckligt många bostäder, så skulle antalet hemlösa vara färre. Men eftersom det finns ett hårt tryck på bostäderna i storstäderna kan hyresvärdarna välja och vraka. De utslagna väljer man bort i ett sådant läge. Dagens verksamheter för hemlösa är en upprätthållandestrategi där landsting, kommun och frivilligorganisationerna arbetar utan tydligt mål. Det är ett resultat av den avreglering av bostadspolitiken som skedde under 1990-talet. Nödbostäder eller tillfällighetsboenden är en dålig lösning på bostadsproblemen. De har en tendens till att bli permanenta. Och när de finns så blir det lättare att vräka människor. Varken hyresgäster eller socialtjänst tycker att de behöver göra så mycket, nödbostäderna finns ju där. Lösningen på problemet är att få en mera långsiktig planering i kommunerna. Det är ingen omöjlighet att lösa problemen om man verkligen vill det, men det krävs uppoffringar”.
Ingrid Sahlin, forskare säger: ”Jag påvisade redan för tio år sedan att i kommuner som använder boendetrappor är helt hemlösa avsevärt fler än i kommuner som inte gör det”.
Cecilia Löfstrand, forskare säger så här: ”På den sekundära bostadsmarknaden har andrahandskontraktet konstruerats enbart för att begränsa den boendes rättigheter. De boendelösningar som kommunerna erbjuder hemlösa är vanligtvis andrahandsupplåtelser som är kombinerade med specialvillkor som innebär betydande begränsningar i hyresgästens möjligheter att disponera och förfoga över bostaden. Dessa går ofta långt utöver dem som gäller för övriga, ”vanliga”, hyresgäster och är inte så sällan integritetskränkande, i vissa fall direkt olagliga (SOU 2001:95, SOU 2004:3). De kan bl.a. innebära förbud mot att ha övernattande gäster eller sällskapsdjur i bostaden. Bostaden är för socialtjänsten ett medel för att uppnå en viss målsättning som formulerats i en s.k. arbetsplan. För att få ett andrahandskontrakt måste klienten underkasta sig tillsyn och kontroll, ett uttryckligt villkor från socialtjänsten och fastighetsägaren, vilket bland annat innebär oanmälda hembesök med hjälp av en extranyckel ”.
Vad säger Socialstyrelsen och Boverket? Jo, ”Socialstyrelsen och Boverket menar att det till och med kan vara en belastning att ha en bostad genom socialtjänsten, eftersom risken finns att man efter det aldrig blir godkänd som hyresgäst med eget förstahandskontrakt. Dessa kommunala boendelösningar för hemlösa blir därför ofta en separat bostadsmarknad, med helt egna regler och förutsättningar”.
Maria Larsson (kd), ansvarig minister i hemlöshetsfrågor tycker så här: Det behövs mer evidens, då jag anser det finns för lite forskning på området?? ”Jag tycker socialtjänsten och våra frivilligorganisationer samarbetar mycket bra och gör ett ovärderligt jobb för att hjälpa våra hemlösa”.
Vad Maria Larsson verkar söka efter i sin desperation, är snarare ett sätt att försöka köpa tid för att förhala sanningen och samtidigt utnyttja och cementera hemlösheten ytterligare i hjälplösa organisationer på grund av deras bidragsbehov. Vidare handlar det kanske även lite om att för hennes egen trovärdighets skull fortast möjligt försöka hitta en forskare som är villig att stödja denna vidriga människosyn mot våra hemlösa och fattiga medborgare med en ”evidens”. Men skulle det funnits någon mening med alla hyllmeter av evidens som finns och åter efterfrågas i den här frågan, varför har vi då inte agerat tidigare utifrån de forskningsresultat som redan presenterats?
Om denna egoistiska och giriga samhällsuppbyggnad ska gälla i framtiden så kommer även kostnaderna för fler väktare och ytterligare poliser att skjuta i höjden, då vi istället för att bygga de bostäder som efterfrågas arbetar utifrån någon tro om att fler och fler batonger ska kunna lösa hemlösheten genom segregation.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Maryam Kouchakpour // september 16, 2009 vid 10:33 e m |
hej! Jag är en student på 18år, och detta är sista året i gymnasiet. Jag går på Katedralskolan i lund, där jag läser samhäll/samhäll. Jag har valt som projektarbete att arbeta med hemlösa. Jag fann denna hemsida och förhoppningsvis så får jag svar. Jag hade gärna velat komma på besök och se hur det går där borta.
MVH
Maryam Kouchakpour
Katedralskolan
Sp3B
Rolf Nilsson // oktober 19, 2009 vid 5:30 e m |
Ursäkta det sena svaret Maryam! Om det fortfarande är aktuellt med besök är du välkommen
Du kan nå mig på 0736-764286, så kan vi bestämma en tid om du fortfarande är intresserad vill säga.
//Roffe