Tystnaden kring mäns våld talar sitt tydliga språk

Igår anordnades i Stockholm, Göteborg och Malmö manifestationer mot ungdomsvåldet. Under parollen “Stoppa våldet” samlades flera tusentals människor för att lyssna på talare och hålla en tyst minut för den 16-åring som tragiskt misshandlades till döds veckan innan. På nätet anordnades frågestunder för människor att diskutera och försöka förstå hur det kunnat gå så långt, hur ungdomar kan göra så här mot varandra.

Ingenstans talas om det uppenbara. Det som för mig är så tydligt och samtidigt så skrämmande. Nämligen att det främst handlar om unga män som slår, att våldet är en del av ett större samhällsproblem, ett samhällsproblem som annars brukar omnämnas som mäns våld. Varför är det ingen som ifrågasätter den uppenbart destruktiva mansrollen som pojkar skolas in i att leva upp till? Den diskussionen måste ju också föras vid sidan av den om föräldrar och vuxnas närvaro i ungdomens kontext. Annars är alla försök till att minska våldet fullständigt meningslösa.

Genom att benämna våldet som ungdomsvåld försvinner den annars mycket tydliga kopplingen mellan pojkar som misshandlar en skolkamrat till döds och de män som slår sina kvinnliga partners. Osynliggörandet är en tydlig signal på att normen inte låter sig analyseras. Män är ett icke-begrepp i diskussionen om våld i de ungas kontext. Och på samma sätt som när kvinnorörelser runt om i världen kämpar med att belysa våld mot kvinnor och då, oavsett plats och tid, möter motstånd vid synliggörandet av den gemensamma nämnaren i en stor del av våldet, nämligen mannen/manligheten/mansrollen, sker detsamma idag vid diskussionen om våld bland unga.

I vissa sammanhang talas om hur de normer som genomsyrar olika kontexter blir synliga när upprördhet sprider sig i reaktion på en händelse, ett beteende eller liknande. Upprördheten blir en signal på att någon brytit mot normen och synliggör därmed också vad som är norm. Men normen blir också tydlig då den lyser med sin frånvaro i en diskussion som egentligen borde handla om just normen. Diskussionen om ungdomsvåldet är ett bra exempel på detta. Det handlar ju nämligen främst om unga pojkar/killar/män som slåss. Men tystnaden kring just mäns våld och hur våldet istället benämns som ungdomsvåld påvisar så tydligt den norm som genomsyrar vårt samhälle och som ramar in debatten och begränsar den.  Tystnaden talar sitt tydliga språk och det är märkligt att inte fler inser det. För skulle fler göra det, dvs ifrågasätta och utmana den rådande ordningen, så skulle vi kanske kunna skapa ett bättre samhälle med mindre våld. Men så länge vi inte vill se roten till problemet så råder det för mig ingen som helst tvivel om att mäns våld aldrig kommer försvinna. Det kommer fortsätta prägla ungdomars vardag samt alla de tusentals kvinnor som idag lever i våldspräglade relationer och fruktar för sina liv.

 Matilda