Bakom kvinnan döljer sig rasismen

Rasismen kan nästla sig in lite var stans. Den är ibland tydlig men vilar också emellanåt dold bakom dimmoln av diskriminering som “egentligen” inte finns. Den gömmer sig bakom ekonomiska satsningar på hedersvåld, satsningar som enbart uppmärksammar mäns våld mot kvinnor där förövaren är av annan etnisk bakgrund än svensk. Den vilar i uppfattningar om att “det svenska” är någonting statiskt, något oföränderligt, som innan krigen på 90-talet inte någonsin hade förändrats. Den tar skydd i en uppfattning om att det i varje muslim bor en terrorist utan att betrakta katoliker på samma sätt (se IRA).

Den finns också invävd i ett patriarkalt förtryck där kvinnan blir symbol för det onda i “de andras” kultur. Västerländska politiker försöker finna legitimitet för ett meningslöst krig genom att använda “de andras” kvinnor som symbol för den kultur (slöja, heder) mot vilken de brukar våld – på samma sätt som deras motståndare använder sina “de andras” kvinnor som symbol (sexuell frigörelse, respekt) för det västerländska förfallet.  Både orientalismen och occidentalismen använder sig av kvinnan som symbol för det förkastliga, det onda.  Och bakom kvinnan döljer sig rasismen. Det patriarkala synliggörs i det rasistiska och det rasistiska synliggörs i det patriarkala. 

Idag kan väst och islam upplevas som en dikotomi, en dikotomi som är i obalans – precis på samma sätt som kategorierna man och kvinna. Inom de båda existerar makthierarkier som vävs samman och förstärker varandra. Mannen är överordnad kvinnan, väst är överordnat islam - en västerländsk man i toppen av hierarkin, en islamsk kvinna på dess botten. Så ser det ut på ett strukturellt plan. Men vad händer när en islamsk man och en västerländsk kvinna möts, vem är överordnad vem?

Makthierarkier är kontextberoende. Som svensk kvinna i en svensk kontext är jag i många sammanhang överordnad en muslimsk man. Detta måste jag vara medveten om. För när jag som västerländsk kvinna anser mig bedriva en feministisk kamp måste jag förstå att jag i en viss kontext inte kommer nå ut med mitt budskap om det patriarkala förtrycket. Hur förklarar jag för en muslimsk man som aldrig fått ett “vitt” jobb i Sverige, som fastnat i ett bidragsberoende i en förort och har svårt att se någon mening med livet, att han är del i ett förtryck av mig - en vit, högutbildad kvinna ur medelklassen? Och hur når jag en kvinna som känner större samhörighet med sin man, med vem hon delar sin historia och sin flykt från sin vardag till ett nytt land, än med vår gemensamma nämnare att vara kvinnor?

Att som feminist inte se rasismen, inte se diskrimineringen bakom vilken den gömmer sig, är inte bara rasistiskt. Det blir också anti-feministiskt. Att bortse från ord som etnicitet i en analys av orättvisor i samhället motverkar feminismen och främjar rasismen eftersom det exkluderar en analys av den kontext inom vilken vi verkar, en kontext där makthierarkier även existerar bland kvinnor. Och om vi klarar av att se dessa hierarkier och ta till oss dem, om vi orkar se bortom våra hjältedåd som västerländska kvinnor på mission att rädda mellanösterns beslöjade (som egentligen är ett sätt att underminera den kamp som de kvinnorna redan för) då finns det faktiskt hopp för feminismen.

Men än är vi inte där.

Matilda