Återigen en text som vägrar nämna förövaren, han som slår, mannen. Detta får vi läsa:
För de som misshandlas i sitt eget hem är långt fler än du tror – och de finns mitt ibland oss. Det kan vara (…) Kollegan som du hejar på vid kaffeautomaten. Kanske är det du?
Detta får vi inte läsa:
För de som misshandlar i sitt eget hem är långt fler än du tror – och de finns mitt ibland oss. Det kan vara (…) Kollegan som du hejar på vid kaffeautomaten. Kanske är det du?
Visst är det bra att vi riktar fokus på våldet och på de som drabbas – ju mer uppmärksamhet och utrymme i det offentliga rummet desto bättre! Men det får inte skymma det uppenbara och det egentliga problemet; nämligen de som faktiskt slår och varför de gör det.
Egentligen är det helt absurt att vi år 2007, snart 2008, fortfarande inte vågar prata om förövarna, männen som slår, arbetskollegan vid kaffeautomaten. Det är fegt och äckligt. Istället lyfter vi upp offren, resultatet av våldet utan att prata om den som slog och sparkade, hånade och våldtog. Om fler ska våga anmäla, komma undan skammen och inse att det inte är deras fel måste fokus riktas mot förövarna. För fortsätter vi tysta ner och dölja vem och vad som egentligen ligger bakom, så kommer våldet fortsätta i hemmets lugna vrå – detta oavsett hur mycket pengar vi satsar på kvinnojourer och forskning.
Matilda
13 svar so far ↓
Christer // december 4, 2007 vid 1:25 f m |
Det är väl ganska tydligt i artikeln vilka som slår? Bl a i det här avsnittet: “Gemensamt är skammen. Skammen över att ha valt en man som slår.”
Vad menar du att man ska göra då? På vilket sätt förbättras situationen genom att ytterligare skuldbelägga män; alla män?
Min åsikt om ämnet finns i mitt inlägg “Kan vi prata bort våldet?”. Läs gärna och kommentera.
MVH
Christer
Krister // december 4, 2007 vid 11:33 f m |
”FRUSTRATIONEN och vanmakten blev så stor att Katerina Janouch tog till våld. Under flera av de nattliga bråken slog hon sin man, slog och slog och slog.
- Det är en myt att det bara är män som slår. För en man är det en dubbel skam att bli slagen av en kvinna. Vi kan hantera män som slår, men har svårare med kvinnor som slår män. På något sätt tycker vi att det är rätt åt honom. Så är det aldrig om en man slår en kvinna.
Men hon har inga ursäkter för våldet, bara förklaringar.”
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=308539
Fredrik // december 4, 2007 vid 2:34 e m |
Håller faktiskt med. Och sen omvänt så bryr sig rättssamhället mer om förövarens rättigheter och att denne inte kränks än de drabbades. Och andra sidan kan man också tolka artikeln som att vi som finns omkring dessa kvinnor ska bli mer uppmärksamma och hjälpa dem med att våga anmäla m.m. Jag skulle kunna tänka mig att mannen, förövaren oftare är svårare att urskilja men att det är “lättare” att märka om en kvinna blir slagen. rätta mig om jag har fel.
Ann-Sofie // december 4, 2007 vid 6:02 e m |
Fredrik:”gemensamt är skammen, skammen att ha valt en man som slår”. Detta uttryck menar du alltså ska skall kasta ljus över vilka som är förövaran när det i själva verket handlar om ytterligare fokus på kvinnan och dessutom utgör ett skuldbeläggande av de kvinnor som blir slagna. Din argumentation är nästintill skrattretande.
Krister: På vilket sätt kan vi i samhället hantera män som slår kvinnor? Det är ett extremt omfattande problem som definitivt inte har hanterats av samhället.
Krister // december 4, 2007 vid 8:11 e m |
Ann-Sofie: Vi ska hantera män som slår på kvinnor precis på samma sätt som vi ska hantera kvinnor som slår sina män. Detta är inte en könsfråga utan en attitydsfråga enligt vilken viss sorts människor – oavsett kön – tycker sig ha rätt att uppfostra sin partner och straffa honom/henne ifall denne inte lyder.
Hos viss sorts personligheter finns det också en oändlig önskan om att få kontrollera och bestämma allt som försiggår i ens partners liv. När detta inte går i praktiken uppstår frustation.
Om ett förhållande inte tillfredsställer ens behov utan förorsakar sådan frustration och sådan ilska att man känner att man vill slåss – då är det dags att ge upp och avsluta förhållandet.
Både män och kvinnor borde uppfostras till att inte tolerera våld i sina relationer oavsett hur låg självkänsla de än råkar ha och hur illa de än tycker om sig själva.
All sorts misshandel ska polisanmälas. Även den som kvinnor utöver på sina män.
Inga ursäkter ska accepteras som motiv för våldet.
Både kvinnor och män ska inse att en människa som inte kan nöja sig med orden utan tar till med våld blir inte botad på en förmiddag. Läkningsprocessen är mycket längre än så. Därför borde inte misshandlade kvinnor OCH män gå tillbaka till sina plågoandar utan kräva resultat i form av ändrade attityder och beteende innan de ens överväger en fortsättning till relationen.
I dagsläget är det tyvärr så att efter polisanmälan tar offret oftast tillbaka allt vad som har sagts i polisförhöret – om polisanmälan öht har gjorts. Sedan om åklagaren ändå väljer att åtala vädjar offret i rätten att förövaren ska få lindrigast möjliga straff för sin gärning.
Nästa gång blir tröskeln att anmäla ännu högre för vem orkar med denna cirkus till det oändliga?
Ibland har jag undrat om inte samhället borde gripa in och sätta en fotboja på bägge parterna för att kontrollera att de inte kan träffas. Sedan borde man tvångsvårdas båda parterna tills de inser att var och en av dem är ansvarig endast för sitt eget beteende och kan inte ändra på den andre hur mycket han eller hon än ville.
Matilda // december 4, 2007 vid 9:53 e m |
Kul med folk som anstränger sig bortom sunt förnuft att bortförklara allmänt vedertagen brottsstatistik.
Fredrik // december 5, 2007 vid 11:09 f m |
@Ann-Sofie
Om du läser mitt inlägg igen ser du att jag i min inledning håller med Roya om att man från Aftonbladets sida väljer bort att se vem förövaren faktiskt är. Men jag försökte även vara förstående för hur artikelförfattaren har tänkt. Där jag menar att det är svårare för omgivningen att urskönja en misshandlande man jämte en slagen kvinna. Självklart ska vi uppmärksamma dessa män att det de gör är oacceptabelt men först måste man ju veta vilka de är. Hållet du inte med?
Matilda // december 5, 2007 vid 11:33 f m |
Fredrik: Nu är det faktiskt inte Roya som skrivit inlägget utan Matilda.
Christer // december 5, 2007 vid 1:13 e m |
Och Christer och Krister är inte samma person…
roya // december 5, 2007 vid 2:31 e m |
Alltid alltid alltid när man nämner mäns våld mot kvinnor ska någon smartass påpeka det mest uppenbara att det omvända också finns. Och på så sätt förhindras diskussionen om vad vi kan göra för att stoppa kvinnohatet.
Att slå sin partner handlar om makt, den som innehar makten på flera plan har större möjlighet att slå när den känner sig hotad eller maktlös i någon siutation.
Tror man på en könsmaktsordning, som bloggens författare gör, så är det inte särskilt kontroversiellt att påstå att män slår kvinnor i större utsträckning därför att de har mer makt att göra så.
Beroendeskapet som yttrar sig ekonomiskt (en tiondel av världens egendomar tillhör kvinnor) och synen på kvinnan som mannens egendom (fram till 70 talet fick man våldta sin egen fru) har inga motsvarigheter åt motsats riktning.
Därför är det befogat, utan att säga att samkönad våld eller en kvinnas våld är mindre allvarligt, att prata om mäns våld mot kvinnor som ett omfattande problem. Majoriteten av alla de som blir fällda i svenskt rättväsende i misshandelfall är män, därav befogat att kalla en viss våld mäns våld mot kvinnor. Och att prata om våldet som något manligt konstruerat. Kvinnor uppfostras inte att ta till våld på samma sätt som män. Den senaste diskussionen om sjuka våldsfilmer på Youtube kombinerad med kvinnoförnedrande porr som killar i skolåldern tittar på pekar återigen i den riktningen. Manligheten är sjuk.
Vi bör kalla saker och ting vid dess rätta namn även om vissa herrar verkar uppröras enormt över någonting som ens inte handlar om dom personligen.
Fredrik // december 5, 2007 vid 11:53 e m |
Ok den här gången är det Roya, jag håller med, ber så heemmmmskt mycket om ursäkt Matilda. Ja det är fruktansvärt löjligt att ständigt komma med argument om att det finns kvinnor som faktiskt slår män när kvinnovåldet diskuteras.
Som man så kan jag förstå en del av reaktionerna. Det är inte kul att ständigt stå i skottgluggen för många av de samhällsproblem vi har idag. Invandrare gillar inte att ständigt bli anklagade för brottsligheten i detta land. Män som grupp gillar inte heller att ständigt bli anklagade för att våldta, slåss, diskriminera mm.
Ingen här har personligen blivit anklagad men det tror jag ni förstår att man inte behöver bli för att man ska ta illa vid sig. Särskillt om man inte är en man som våldtar eller slår kvinnor i sin omgivning.
Matilda // december 6, 2007 vid 12:36 f m |
Fredrik: Nej jag förstår faktiskt inte det – varför du tar illa vid dig alltså. Jag hoppades snarare på en reaktion att “nu ska vi banne mig rätta till det här hemska i samhället!”
När människor belyser fattigdomen i Afrika i relation till västs välstånd försöker inte jag slå undan resonemanget om kollektiv skuld bara för att jag råkar tillhöra det priviligerade väst. När människor talar om rasism och hur hemskt illa de blir behandlade i Sverige på grund av sin hudfärg, duckar jag inte för det bara för att jag råkar vara blond och svensk. Jag ser nämligen att jag är en del av en struktur och att jag upprätthåller den så länge jag inte aktivt försöker förändra den.
Jag ser det som otroligt intressant att så många män känner sig så förnärmade av diskussionen om mäns våld mot kvinnor. Det fascinerar mig verkligen. När människor utsätts för öppen rasism i Sverige ifrågasätter jag inte detta eller försöker hitta på andra förklaringar och därmed förminska deras upplevelser. Jag blir snarare förbannad, skäms för samhället och gör allt för att ta avstånd från rasistiska krafter/tankar/idéer/åsikter/beteenden.
Det många män gör i diskussionen om mäns våld gör är raka motsatsen. Ni/de blir förnärmade, försöker skyla över och lyfta andra perspektiv istället för att diskutera problemet, i det här fallet mäns våld mot kvinnor.
Självfallet slår kvinnor kvinnor och män, det vet vi ju alla att det förekommer våld i exempelvis samkönade relationer vilket självklart är alldeles fruktansvärt, men antalet är få i jämförelse med alla de män vars kvinnliga partners varje år söker skydd på kvinnojourer runt om i landet.
Men återigen, intressant att det alltid finns en grupp män som alltid regerar genom att börja prata om annat våld än det som just nu och här diskuteras, nämligen MÄNS våld mot kvinnor.
Ett tips: Håll er till ämnet grabbar! Vi kan diskutera kvinnors våld mot män en annan gång.
Anders // december 8, 2007 vid 7:31 e m |
Här en intressant rapport om det som diskuteras här.
http://www2.amnesty.se/svaw.nsf/19april2004/$File/svenskrapport.pdf
Fan vad jag hatar alla påhittade könsroller. De förminskar oss varje dag. Jag ska vara någon annan, ska vara på något visst sätt. Om det anses manligt att vara våldsam, så ska jag vara det för att vara man. Så blir vi rädda för varandra, vågar vi inte prata, vågar inte mötas. Och så fortsätter vi snurra i den där sjuka jävla nedåtspiralen. Om vi ska lyckas vända den så måste vi, precis som ni säger, inse fakta.
Omkring 65 kvinnor anmäler brott om fysiskt eller psykiskt våld. Varje dag. I Sverige. Vidare är mörkertalet enormt eftersom det ofta handlar om kvinnor som lever i en intim relation med mannen som misshandlar. BRÅ uppskattar att omkring 20-25 % av antalet misshandelsfall anmäls. Därmed handlar det kanske om mer än 200 kvinnor som misshandlas varje dag. Med det sagt, kan vi nu diskutera vad vi ska göra åt det?
Förut tyckte jag att det är en kvinnofråga som ska föras av kvinnor, ville inte lägga mig i er sak. Nu har jag insett, precis som du säger Matilda, att det är en fråga om solidaritet, och även att bekämpandet av stereotyper handlar lika mycket om min egen frigörelse.