Kvinnodagen 2008: Feminister vågar sig ut till Rinkeby

Svaret finns inte hos ett par utvalda feminister, svaren finns i våra
berättelser ur vardagen. Vad Pär Ström, Jan Guillou, Anitra Steen eller
Katrine Kielos tycker om att vara kvinna (vad nu män vet om att vara
kvinna) berör inte nödvändigtvis mig. Som journalisten Lawen Mohtadi sa i
Rinkeby Folkets hus idag, inför ett tiotal åhörare så finns inte de
feministiska svaren hos en namnkunnig panel, det finns flera röster även i
publiken. Svaren finns först när man lyssnar på kvinnors berättelse och är
lika mycket i Rinkeby som på Spy Bar eller i en Bang-källare.

Kvinnodagen år 2008: feminismen har blivit en fråga om rätt eller fel.
Huruvida queerfeminism är förenligt med radikalfeminism, huruvida
identitetspolitik är bra eller dåligt, vad det nu är, om
antidiskriminering tar fokus från ekonomin, om HBT-rörelsen är sexistisk
eller inte, om postkoloniala feminister är lite väl oschyssta mot vita
västerländska feminister.

Någonstans har vi förlorat greppet om den mångfald av berättelser som
feminismen bjuder på, en feminism som vågar lyssna på sina feminismer. För
på sistone känns det som om diskussionen blivit en tävling. Feminister som
vill hålla fast vid de enklare förklaringarna om könsroller och biologiska
kön utan hänsyn till etnicitet, hudfärger, könsidentitet och sexualitet,
för att inte tala om funktionalitet, vill vinna. Att ta hänsyn till de
olika feminismerna innebär större möjligheter till samarbete, gruppen män
lyckas ju samarbeta kring sina minsta gemensamma nämnare trots att de
lever under lika olika villkor som gruppen kvinnor gör.

Media vaskar fram de nya feministerna men ingen av dem säger att
feminismen inte är ny bara för att ansiktena är det, ingen ägnar en rad åt
alla de feminister som inte får komma till tals i medias snäva val av
feminister som inte besvärar. Lesbiska feminister, svarta feminister med
postkoloniala tankar, transfeminister, deras berättelser tystas av samma
media som lyfter upp de nya feministerna.

I all definitionsiver och kamp för sin ”egen feminism” har feminister
missat helt att kritisera den lag om könsbyte som är runt på
remissinstanser just nu och den förespråkar kastrering. Alex Grönkvist,
vän och RFSL-aktiv läkarstudent, satt i panelen i Rinkeby och påminde oss
om detta. Lagen menar alltså att du kan få frysa ned dina könsceller men
efter könsbytet ska du aldrig få producera nya om du vill byta kön. Dina
inre och yttre könsorgan ska bort, rädslan för att inte kunna
könskategorisera får staten och läkarna att hellre ta till kniven med alla
dess komplikationer, än att låta dig definiera dig själv. Hellre vill man
tillbaka till steriliseringsiver och snudda vid rasbiologi än att överge
sin ologiska skräck för ”annorlunda” kroppar. Kroppar som inte passar in i
anatomiböckers enkla värld.

Kvinnodagen år 2008 är här men fortfarande är Södra Teatern fullspäckade
feministiska program med Gudrun Schyman, Tiina Rosenberg och Maria Sveland
utsålt medan Rinkeby Folkets hus står nästan tomt.

Menar man på allvar som feminist att man ska stå på kvinnors sida så finns
det mycket kvar att göra, fler antologier, fler diskussioner. Det är bara
att vänja sig, du äger inte feminismen, även de kvinnor som inte kallar
sig feminister har historier värda att lyssna på. Feminismen är en komplex
kamp, därför att den vill förändra vad det innebär att vara människa.

Roya

Andra bloggar om Kvinnodagen: Ett hjärta rött

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnodagen, feminister