Vem är beredd att dö för en kvinnas yttrandefrihet?

Den senaste tiden har kommentarer strömmat in om mitt inlägg om “Att gifta sig vitt“. Inlägget handlar egentligen om kritiken som kom mot tidningen Mana. Dilsa Demirbag-Sten satte igång det hela, ni vet historien, och Gulan Avci, ordförande för liberala invandrare gick också ut med en väldigt dåligt underbyggd kritik.

I sex stycken diskuterar jag detta, varav i två för jag in deras kärleksrelationer som bidragande faktor till deras maktpositioner. Det är dessa två stycken som väckt ramaskri.

Jag förstår att jag har trampat på ömma tår. Jag analyserar kärleksförhållanden och menar att din partners status färgar av sig på dig.”Att gifta sig vitt” är ett klatchigt bloggbegrepp om att som blatte “gifta upp sig” på hierarkiskalan genom att gifta sig med en svensk (som per automatik har högre socialt och kulturellt värde och oftast också mer kapital).

Trots begreppen som ska väcka intresse är det inte min mening att raljera. Dessa är tankar som jag bär på och inte hunnit utveckla. Det finns inte överdrivet många personer som är beredda att diskutera “blandade” förhållande, det finns dock många studier och även forskning på heterosexuella relationer. Jag tycker att maktassymmetri är intressant var den än finns, även om den hittas i sängkammaren. Jag använder foucaults maktperspektiv med radikalfeministiskt tillägg. Dessutom tycker jag att man i yttrandefrihetens namn bör kunna pröva ståndpunkter utan att bli påhoppad och förlöjligad. Diskussionen är knappt en diskussion, återigen berör få ämnet och få konkreta frågor finns. Utan att jag varit särskilt inblandad har människor, flest män, lagt ord i min mun och velat förklara mina intentioner.

Tack och lov fick jag dock slutligen en konkret fråga från Johan Ingarö som skriver:

Den konkreta frågan till Roya lyder: exakt vad har du för grund för att påstå att någon av de personer du pekar ut är viljelösa? Ge ett exempel som styrker ditt påstående så ska jag ge det en ärlig bedömning. Dilsa Demirbag-Sten känner jag inte, men Gulan känner jag sedan flera år och den viljelöshet du talar om har jag uppriktigt sagt inte sett så mycket av.
Jag är därför väldigt nyfiken, Roya. Visa dina kort, tack.

Svar: Mina kort visar jag dig gärna, jag har inget att dölja. Mina privilegier är på borden, min egen kärleksrelation har jag berättat om, mina ståndpunkter som antirasistisk feminist är jag tydlig med. Anklagelsen är därför tom. Antingen har du missförstått eller så har du inte velat förstå eller ens läsa noggrant, för jag har aldrig sagt eller menat att Gulan Avci skulle vara ett viljelöst offer. Hon klarar sig alldeles utmärkt utan sin Fredrik, som jag inte har särskilt mycket till övers för. Vad hon däremot får av relationen till Fredrik Malm är statusen av en bättre blatte. En maktposition (nej, med position har jag aldrig menat debattör eller journalist, utan en hierarkisk position). Din ilska över att jag har “hoppat på” just dina vänner är tydlig och leder inte till särskild bra diskussion.

Sakine ställer, i en helt annan ton, några andra frågor och de är mycket relevanta tycker jag:

Tror då Roya & Co att det framför allt är omgivningen som “ger” dessa kvinnor makt – det vill säga att kvinnorna i fråga ses som integrerade och anpassade, agerar nyttiga idioter åt “högern” -, eller att kvinnorna konkret får nya jobb och positioner? Hur?

Jag vet att du/ni inte moraliserar över att kvinnorna som nämns gift sig med svenskar. Men nireagerar på att kvinnorna inte är …”som invandrare ska vara”. Eller, i ärlighetens namn; att de inte är vänster.

Svar: Jag menar att omgivningen ger dessa kvinnor makt, att kvinnor alltid med en man vid sin sida uppvärderas. Att partnerns etnicitet färgar av sig på en. Att man helt enkelt bedöms som mer eller mindre blatte beroende på hur väl du assimilerar dig. Det finns på många nivåer, utbildning, var du bor, om du bryter eller inte, vad du gör på din fritid. Och vem du lever med i hemmet. Att vara med en svensk som blatte innebär verkligen inte per automatik assimilation, men av andra anses du mindre blatte. Jag står fast vid detta efter åratal av blatteskap och efter två år av samboskap med en svensk man. Mina erfarenheter pekar åt det hållet, mina diskussioner med likasinnade och meningsmotståndare pekar också ditåt. Och jag är ledsen om det låter som om jag tycker att vissa blattar är sämre blattar, har jag skrivit saker som tolkas som det så tar jag tillbaka det. Som antirasistisk feminist anser jag aldrig att problemen ligger på individnivå, de ligger på en strukturell nivå. Precis som du skriver menar jag att omgivningen är det stora problemet. De lyckas inte se blattar, allra minst kvinnorna, som individer utan ser dem som representanter. Oavsett hur olika erfarenheter blattarna har beroende på asylskäl, klass, kön, sexualitet. Det största problemet är inte vad Demirbag-Sten eller Avci säger (eller Rojas, Astudillo, Esbati) utan att det värderas efter hur mycket svensk du anses vara och hur mycket eller lite du kritiserar rasismen i Sverige.

För en väderbiten feminist är det inte särskilt kontroversiellt att hävda att det finns maktasymmetri i ett heterosexuellt förhållande och att förklaringsmodellerna tillhör männen. De färgar kvinnorna att inte ens tro på sina egna upplevelser. (läs till exempel Carin Holmberg “Det kallas kärlek”)

Det är inte heller kontroversiellt att visa på att en kvinna för att nå maktpositioner i samhället bör svara på männens krav och gå in i manliga normer för att bäst lyckas. Därför är det inte kontroversiellt för mig att hävda att detsamma gäller för blattar, att de måste gå in i maktens roller och inte kritisera strukturer för att bli trovärdiga. Att de ska bli så “svenska” som möjliga och det allra bästa kanske just är valet av kärlekspartner. Detta är inte särskilt diskuterat men det är inte en artskillnad från det föregående.

Det står alla fria att tycka som de vill, liberala blattar är ingen omöjlighet, det finns gott om dem. Men frågan är varför media, politiken, näringslivet, älskar dessa blattar men inga andra blattar. De alla andra ska ut. Men jag Gulan Avci, Dilsa Demirbag-Sten är duktiga flickor som till och med har relation med svenska män. Det ger oss maktpositioner. De bör förvaltas väl och inte utnyttjas.

Vad fan är vi rädda för? Varför är det så illa att säga att Avci har en bättre position (maktmässigt) för att hon lever med en svensk man? Det är inte hon som gjort fel, det är samhället som bedömer blattar orättvist.

Dock verkar kvinnors yttrandefrihet, fräckhet och påhopp vara väldigt stötande för män. Inte heller får vi ironisera, som det märks i förra inlägget. Vad får vi egentligen säga utan att folk (läs män oftast) lägger ord i våra munnar (att jag skulle ha hävdat att Avci är viljelös), hoppar på oss (jag är skallmätare och rasbiolog), missförstår med flit (att jag skulle vara emot “blandade förhållanden”) eller försöker sabotera ens blogg (Robert Ström) ?

Ni som försvarade Lars Vilk in i döden, vad finns den uppmuntran, oavsett vad ni tycker om ämnet? Ingen som är beredd att dö för min åsikt eller så?

PS. Mina ståndpunkter är ovan, är det något som inte överensstämmer med förra inlägget så är det de här som gäller. Man utvecklas ständigt och jag ser inget skäl i att försvara tidigare inlägg, däremot argumenterar jag gärna.

Roya