En sossefest är coverband som spelar gubbrock, taffligt hångel över generationsgränser, SSU-karriärister vid avskilt bord och Katrine Kielos tighta klänning som samtalsämne bland partiets sexister.
Årets 1:a maj fest, anordnad av ABF och LO i Stockholm, var inget undantag. Jag börjar misstänka att det inte bara handlar om dåliga festfixare, utan om en djupare kris: om vad partiet egentligen vill. Och om de alls är feminister?
Vi spolar tillbaka några timmar. Vid Sergels Torg ser jag det anarkistiska tåget ställa upp sig. Grupperingar såsom SUF och syndikalisterna, men också intersektionella feminister, queeraktivister och flyktingaktivister. Det är en bred rörelse som ställer upp sig i ett tåg, och det är en stolt rörelse, därför att man under året försvarat papperslösa, avstyrt avvisningar till krigsländer, drivit fackliga blockader, kämpat intersektionellt. Vänsterpartiet låter vårdförbundets ordförande tala i Kungsträdgården och låter ungdomarna ta lika stor plats genom Seluah Alsaati, ordförande för Ung Vänster i Storstockholm
I Göteborg talar socialdemokraternas partiledare. Stolt har man lagt upp talet på YouTube där man kan få höra henne skämta om Anders Borgs hästsvans och bröst och svänga sig med nya begrepp som ”kompetensförmedling” och ”supportrar”. Vårdförbundets strejk nämns inte. Internationella frågor får de tre sista minuterna, där saker och ting inte kallas för dess rätta namn och palestinska raketskjutningar jämställs med israelisk massmord. Internationell solidaritet kallar hon det, men nämner inte de papperslösa i Sverige, och kritiserar inte stängda gränser och godtyckliga utvisningar.
Orättvisor är inte svaret kamrater, upprepar hon flera gånger. Herregud, vart är sossarna på väg om denna påminnelse över huvud taget behövs?
I Tvärdrag får jag en hint om vad alla dessa nybegrepp och undvikande av politik kommer av. Daniel Mathiesen (ordförande för SSU Stockholms län) skriver i en debattartikel om att göra socialdemokraterna till ett ”idéparti” istället för ett ”klassparti”. Att ha idéer, är tydligen för en ung lyckad socialdemokrat att vara alla till lags och kämpa lika mycket för ” kakelungsförsedd bostadsrättsinnehavare” som för de som tvingas leva i ”linoleumbeklädd miljonprogramsetta”. Det låter kanske som en sympatisk tanke men denna politik vilar på en ojämlikhetsideologi. Klassamhället är reellt och makt- och resursfördelning är aldrig någonting neutralt. En socialdemokratisk politik har inte bara vinnare, den gör klassamhället, sexismen och rasismens anhängare till förlorare. Och står stolt på de svagas sida därför att det är det socialdemokratin får väljarstöd för. Men enligt idéparti-anhängarna, blir socialdemokratin bred, inte genom att prata om jämlikhet, utan att appellera till allas personliga (materiella) intressen. Är det egen livssyn man utgår ifrån?
Hippa idéer ställs mot klassamhället. Väljarstöd kalkyleras populistiskt mot jämlikhet och rättvisa (tänk Mona Sahlins Israelfest). Det är den tongivande socialdemokratin 2008 och festerna blir därefter. Fester där gubbar och SSU-karriärister trivs och sjunger med till KISS och U2 men som vi övriga vill fly från. Jag ger upp.
/Roya
Bloggar också: Dagens ilska.
Tidningar om Mona Sahlins tal: SvD och Dagens Nyheter.
Läs även andra bloggares åsikter om första maj, socialdemokraterna, Mona Sahlin
12 svar so far ↓
Mattias // maj 5, 2008 vid 11:47 f m |
Fint inlägg, men varför är du sosse. Du är välkommen in i vänstervärmen istället!
S.N. // maj 5, 2008 vid 12:16 e m |
En kul detalj: När Florence Valentine mellansnackade på vänsterpartiets scen inledde han med “No offense, men anarkisterna har ju det snyggaste tåget.” och sedan “men om man känner för att vara lite seriösare något år, och gå i ett tåg med fler gamlingar och barnfamiljer, då är ju vänsterns tåg ett bra alternativ.”
För övrigt höll Seluah Alsaati ett väldigt eggande tal, lite inspirerad av spoken word får man anta. Och vilken skillnad mot förra året när hon visserligen pratade om ungefär samma saker, men nu var det med en helt annan inlevelse och självklarhet.
Helen // maj 5, 2008 vid 7:08 e m |
Mmmm, det är ju minst sagt lite småjobbigt när en stor del av ens parti”kamrater” inte bara glömt de ideologiska glasögonen hemma, utan inte gått och skaffat dem överhuvudtaget… Liiite.
karlhenrikjohan // maj 5, 2008 vid 11:28 e m |
Jag tror att Sap spelat ut sin roll, sorgligt men sant. För varje steg de tar till höger så befästs den borgerliga hegemonin ytterligare.
Henke // maj 6, 2008 vid 12:18 e m |
Jag tror nog de kakelungsförsedda bostadsrättsinnehavarna har nog resurser och partier även utan S.
Cecilia // maj 7, 2008 vid 3:27 e m |
Innebär det att vara vänster att inte ha rätt att äga sin bostad? eller att komma från akademikerfamilj?
Er snäva syn på hur “man” bör vara sosse får mig att bli rädd. Själva grejen med socialdemokratiska partiet har alltid varit att kunna attrahera en bredare grupp och förhoppningsvis alla. Se bara orsakerna till Per-Albin Hanssons folkhemstal. Det tal som man menar var ett sätt att ta avsteg från den smala marxistiska politiken som var tillför en liten grupp – de allra längst ner i samhällskedjan.
Ni verkar likt Kielos ha fått hybris och vilja sönderkritisera socialdemokratin och själva beter er som klassiska karriärister från som aldrig stått på barrikaderna på riktigt.
Använd er frustration och gör något.
karlhenrikjohan // maj 7, 2008 vid 4:28 e m |
Cecilia:
Vad ska vi med socialdemokrater till om de inte känner sina rötter, kan dra konfliktlinjer och kämpa för de svagaste i samhället?
Folkhemsbegreppet tog Per Albin från de konservativa för att kompromissa, det lugnade arbetarrörelsen och minskade konfliktbenägenheten när alla är kodade likadant, “svenskt” dvs. Om socialdemokratin fortsätter att verka som den gör nu så kommer den att tillhöra precis dem som du riktar din anklagelse mot; karriärister. Och demokratin och politiken förlorar därmed sin mening, att ge en röst åt alla, framförallt de svaga.
Henke // maj 7, 2008 vid 5:09 e m |
Instämmer med karlhenrikjohan. Men vet också att i exempelvis Malmö är det helt annorlunda i ungdomsförbundet.
Rundgång // maj 8, 2008 vid 3:45 e m |
I was made for loving you baby!
Anders Persson // maj 9, 2008 vid 8:57 f m |
Jag har varit engagerad i sossarna i ett antal år och känner inte riktigt igen den där bilden av ett parti som till största delen består av maktkåta karriärister. Jag tror de flesta inser att det finns betydligt bättre, enklare och bekvämare vägar att gå för den som vill göra karriär än att gå via i politiken med allt vad det innebär i form av otaliga kvällsmöten om den lokala bostadspolitiken, seminarier om situationen i Västsahara, diskussioner om grodorna i stadsparken, åldreboenden, fackligt engagemang, biobränslen mm. Och alla helger som spenderas i skolor för att ta fram en ny bättre politik, alla kongresser och kurshelger. (Inte ens första maj får man va ledig
Betydligt snabbare då att börja jobba på Elgiganten för den som vill göra karriär och tjäna pengar.
Om du är intresserad är du hjätligt välkommen att besöka en lokal s-förening nära dig. De kommer bli överlyckliga av människor som bryr sig och vill göra samhället bättre.
roya // maj 14, 2008 vid 2:29 e m |
Anders:
Jag tror att du missförstod en del av vad jag
menade och att vi antagligen har lite olika erfarenheter. Med karriärist menade jag till exempel självklart inom partiet, inte karriärist över lag.
Jag har också varit med i ett antal år, i sju år närmare bestämt men det senast året har jag tagit time out för att fundera.
Jag menar inte att alla ssuare är karriärister men en del av dem och det märks tydligt när det inte längre är politiken som är i centrum. När samma gäng håller varandra om ryggen år efter år och förhindrar nya idéer att komma fram genom att stämpla de. I stockholms län stämplar de oliktänkande som kommunister eller “för vänster”. Det är många utnämningar som skett på simpel basis av vänskap och rövslickeri och så fungerar det ju över allt i samhället kan en tycka.
Men det är värre när det sker inom ungdomsförbunden och speciellt inom vänstern som vill bryta ned hierarkier. Det är inte trovärdigt att en vill föra en sådan politik utåt när en inte ens för en sådan politik inåt.
Men självklart finns det distrikt som tycker annorlunda, som fortfarande vill prata om klass till exempel. Och klubbar som kämpar för feminism. S-studenter till exempel har inte riktigt sammakarriärkultur upplever jag det som, antagligen för de har mindre pengar och mindre prestige i politiken (inte så många arvoderade uppdrag att göra karriär på).
Håller med om att många, de allra flesta medlemmar, kämpar på gratis och sitter på möte in och ut och drivs av politiken. Jag beundrar dem. Och det är därför jag skriver detta inlägg. De måste få bli sedda!
Deras åsikter måste respekteras även om de inte passar i den mall som råder just i den klubben.
Många unga sliter ut sig, bortprioriterar skola och vänner utanför, blir ett med partiet till slut. Då finns inte många perspektiv kvar. Och en blir kanske beroende av de uppdrag och jobb som sossarna kan erbjuda en.
Det är många tjejer som håller med mig i gubbighetsfrågan. Att feminismen de senaste åren varit helt bortglömd syns både genom att ssu och sossefester är sjukt gubbiga och sexistiska och genom härskartekniker som uppvisas på nämndmöten och andra kommunala uppdrag en åtagit sig.
Det finns en munkavelkultur inom sossarna, och en hierarkier som sossar måste bryta för att få med sig “de kärleksfulla kritikerna”, som Mona Sahlin kallade oss och Persson aldrig ens nämnde.
Vi borde dessutom alla vara kärlelsfulla kritiker och absolut inte supportrar om vi vill att sossarna ska vinna valet 2010. Annars förlorar sossarna feministerna, antirasiterna, internationalisterna och vänstern. Vi är ganska många och jag vet inte hur sossarna tror att de kan klara sig utan oss.
Cecilia:
Sosse innebär att slåss och brinna för jämlikhet, med eller utan bostadsrätt kan du inte vara sosse om du accepterar klyftorna och accepterar för vänskapens skull att inte ta fighten mot dem. Det handlar inte om att vara alla till lags utan tro på, och om inte sossarna själva tror på det är det kört, att alla vinner på ett mer jämlikt samhälle ur humanistiskt perspektiv. Och att en medeklasssvenne kan hata klassklyftor och rasismen precis lika mycket som en irakisk flykting som håller på att utvisas ur landet.
Och Katrine Kielos har inte gjort karriär i sossarna, utan i media. Det är en stor skillnad. Sossarna är allmänt sett dåliga på att behålla de radikala rösterna. Det finns ingen motsvarighet till Ohlsson/Federley/Fridolin/Esbati i riksdagen. Det säger ganska mycket.
Anders // maj 14, 2008 vid 4:58 e m |
Roya:
Håller med dig i det mesta och tror egentligen vi menar ungefär samma sak. Jag är också medveten om att det finns några som verkar glömt varför de en gång blev engagerade i politiken, där den egna karriären blivit viktigare . Det jag försökte få fram var att de utgör en väldigt liten del av sossarnas drygt hundra tusen medlemmar.
Men visst finns det problem, det håller jag verkligen med dig om. Jag har ju också varit med i sossarna i Stockholms län och sett hur det går till ibland. Sett att det finns makthierarkier som belönar ja-sägarna och där den som vågar ifrågasätta inte tas på allvar och kanske till och med tystas ner. Hört ryggdunkar och sexistiska skämt i bastun. (Ibland undrar man om alla partimedlemmar verkligen läst partiprogrammet, så illa som de beter sig.)
Det kan nog vara så att jag glömt lite av de här sakerna under mina år utanför Stockholm. Närheten till makten i Stockholm gör väl kanske att konkurrensen blir lite hårdare och armbågarna lite vassare. Så jag ska erkänna att det gör lite ont att påminnas om de här sakerna. Men visst har du rätt i att det förekommer, och visst behövs stora förändringar för att alla ska känna sig hemma och behövda i partiet. Här ute i landet upplever jag att stämningen är lite bättre, även om problemen självklart finns även här, inte minst den taskiga kvinnosynen. Men ”karriärismen” är inte riktigt densamma, känns som att det är lite högre i tak här. Får hoppas att det sprider sig in till storstan och att vi blir fler “kärleksfulla kritiker”.