Vi har ett rasistiskt parti med vittring på sveriges riksdag, vars främsta måltavla är muslimer och islam. Kan vi prata om det nu?
Det känns som en deja-vu, det är en deja-vu, Andreas Malm har skrivit en skarp bok om Islamofobi (förra gången var det artiklar) och får skit från Per Gudmundsson och Johan Norberg. Nu väntar vi bara på att Dilsa Demirbag-Sten återigen ska kalla Malm för Khomeini och islamistsupporter (därefter kommer Malm att behöva förklara att han skrivit en bok om islamistregimen och att han därför aldrig mer kan resa dit, ja ni vet berättelsen). Jag ingår väl också i deja-vun genom att jag försvarat Malm och hans analyser om islamofobin i Sverige och Europa.
Debatten har inte ens börjat, men Norberg-Gudmundsson försöker avsluta den. Inte för att de inte tycker att diskussionen är viktig, nej nej, men den ska helst ske på rätt sätt. Helst ska de själva inte drabbas av någon kritik.
Visst skulle Wilders besök innebära ett brittiskt säkerhetsproblem. Men inte för att han skulle uppvigla, stämpla eller mana till förföljelse av oliktänkande eller minoriteter – för det skulle han inte. Hans retorik riktar sig tvärtom mot ett verkligt och religiöst motiverat våld.
Enligt Gudmundsson är Wilder alltså inte islamofob, och hans yttrandefrihet är viktig att försvara (hyckleriet är så tydligt att jag inte ens behöver nämna det, att det används olika måttstock för olika människors yttranderätt).
Denna Wilder har sagt:
Islam is the Trojan Horse in Europe. If we do not stop Islamification now, Eurabia and Netherabia will just be a matter of time. One century ago, there were approximately 50 Muslims in the Netherlands. Today, there are about 1 million Muslims in this country. Where will it end? We are heading for the end of European and Dutch civilisation as we know it. Where is our Prime Minister in all this?
Han har också blivit åtalad ett antal gånger för hets mot folkgrupp, dock ännu utan att fällas.
Denna man försvarar Gudmundsson, som samtidigt på sin blogg skriver:
Ärendet är angeläget; det är viktigt att hålla rent från rasism.
Kanske kan Gudmundsson börja med sin egen blogg och kalla Wilder för hans rätta namn, och ta avstånd från denna man.
Johan Norberg ska inte heller kritiseras, trots att han skrivit angående kravallerna i Frankrike 2008:
Det är ur alltmer radikala enklaver runt om i Frankrike som kraften har hämtats till detta våld. Om upploppen som trotsar ordningsmakten skulle börja mattas när imamer nu har utfärdat en fatwa mot dem, har de senare visat vilka det är som egentligen har makten över de franska förorterna. Det obehagliga är att denna kombination av utestängande socialstat, arbetslöshets- och bidragsghetton och muslimsk radikalisering inte på något vis är begränsad till Frankrike. Det finns över hela Europa, även hos oss.
Vad denna radikalisering beror på, eller vad en radikaliserad muslim ens innebär (måste det alltid vara dåligt?) förklaras inte. Men vi hör att det är dåligt, till och med farligt. Till skillnad från en radikal svensk som bara är en engagerad person. Kanske är inte denna person Norbergs favoritmänniska men inte utmålar han denna som en fara för västerländsk demokrati? Enligt Magnus Ranstorp, vår välkända terrorismforskare kan följande företeelser vara tecken på ”radikalisering”:
ökad frekvens av moskébesök eller religös hängivelse, odlande av skägg, förändrad klädstil, utlandsresor till muslimska länder, ökat intresse för utländska tevekanaler, fysiskt krävande idrottsaktiviteteter, komplicerade familjeförhållanden.
Isåfall ligger jag, en ateistisk feminst, illa till. Begreppet radikal muslim som Norberg använder är alltså präglad av en rädsla och enorma fördomar om muslimer och människor med koppling till, eller intresse av mellanöstern. Den här preventionistiska förvaltningslogiken, som uppfattar förändringsanspråk, radikala tankar och fritt meningsutbyte som hotfulla, skriver Edda Manga i intressant artikel i senaste ARena, går tvärsemot principerna för den moderna demokratiska tanketraditionen.
Om Norberg var lite mer medveten om ovanstående och tog hand om vår demokratiska idétradition lite bättre så att den även kunde gälla muslimer skulle han slippa beskyllas för att bidra till islamofobins framväxt.
Men visst vill man tro dessa herrar när de menar att islamofobi är en viktig fråga. Men när de sågar den enda bok i ämnet på svenska, en 770 sidig bok med över 2000 referenser som de knappast har hunnit läsa och reflektera över, anar man oråd. Dessutom har man sedan länge anat oråd när den ena skribenten är så otroligt besatt av islamism i Sverige (vartannat blogginlägg handlar om detta ämne i vissa perioder), som om vi står på randen till en islamisk revolution i Sverige á la Iran och den andra skriver om hur muslimska världen bidragit med matematik och medicin som om det räddar oss från dagens islamofobi.
Inte heller imponerar senaste Arena som inte handlar om islamofobi, utan om islamism. Där vill Pernilla Ouis ersätta islamofobi med muslimfobi (ett begrepp som inte adresserar kristna, judar och ateister från mellanöstern som drabbas av samma islamofobi som muslimer) och där en skarp antirasist som Devrim Mavi inte lyckas tala om islamofobi utan att samtidigt tala om islamism. Varför kan man inte ta upp islamofobi som ett problem, oavsett ökad eller minskad islamism? Vad har de överhuvudtaget med varandra att göra? Är det muslimerna själva, genom att vara islamister, som framkallar islamofobin? När det kommer till islamofobi tenderar även antirasister att frångå ett grundelement: att lägga fokus på strukturerna, förtrycket, diskrimineringen och inte på de diskriminerade, de förtryckta. Helt enkelt att ha ett maktperspektiv.
Det senaste numret av Arena blir extra märkligt då de aldrig har haft ett temanummer om islamofobi. Är islamism i Sverige ett större problem enligt Arena än islamofobi? Är islamister representerade i Sveriges kommuner, har de ett parti som närmar sig fyra-procents spärren? Har de utrymme på ledarsidor? Återigen, maktperspektivet, vart har det tagit vägen i islamofobidebatten?
Det krävs mer kunskaper, och det krävs mer än välvilja som ovanstående herrar, inte minst den ständigt leende Norberg, visar. Islamofobi är en rasism och ska behandlas med ilsken antirasism.
![]()
Liten jämförelse: Andreas Malms bok: 686 sidor, 2126, Buruma och Margalits bok Occidentalism 151 sidor 62 källor. Medan ”Hatet mot Muslimer” undersöker rasism mot muslimer underbygger ”Occidentalism”, stereotyper om muslimer och ”de andra” . Men anti-islamofoben (?) Norberg väljer att hylla den senare som en av årets böcker (kanske ironiskt?)
Bloggar: Sharazad, Anna Wester, Forum för frihet, Annalisa
Ps. Edda Manga skriver i senaste Arena att de 31 oberoende experterna i Rosengårdsrapporten av Ranstorp och dos Santos inte var särskilt oberoende. 24 ingick i ett särskilt samarbete mellan socialen, skolan och polisen i Malmö. Ännu inte upplagd på arenagrupperna.se men håll utkik.



