Prova ett nytt tåg på 1:a maj

Trots att jag inte längre är med i socialdemokraterna får jag deras tidningar och brev på posten. Mitt förhållande med socialdemokraterna tog slut för många år sedan, själsligt. Egentligen var det ett sådant där hat-kärleksförhållande som såpor är så bra på att gestalta.

Nu när jag får den nyutgivna boken ”Snart går vi utan er” inser jag att socialdemokratin har varit en dålig partner för många unga socialdemokrater. Många är de som troget håller sig kvar, som drömmer sig tillbaka till Ernst Wigforss eller i alla fall Olof Palme och den internationella solidaritet. Men frågan är, i en tid av klimatkris som är värre än vi alla annat kombinerat med en finanskris, en växande rasism och fascism i Europa och Israel: Är drömmar och hopp, hur mänskligt det än är, rätt? Har vi tid att drömma om en radikal socialdemokrati som tar ställning mot kapitalismen, mot exploatering av vår planet? Nej vi har inte tid menar jag (Läs till exempel Andreas Malm om det aktuella läget för klimatet och ta ställning, nu). Den radikala rörelsen måste byggas och det spelar ingen roll om den inte längre kommer att stavas socialdemokratin. Politiken måste vara viktigare än namnet.

Missförstå mig inte, det är viktigt att kritisera Socialdemokratin, den nyutgivna boken är viktig. Den kan bidra till förändring. Men den kan också bli ett alibi som partitoppen använder sig av, några unga radikala är bra röstfiske men deras politiska idéer, omsätts de någonsin i praktik? Jag undrar vad för slags samhälle vi skulle kunna skapa om vi alla lämnade våra bekväma sitsar och började agera. Gå ihop med flera. Skapa en bredare vänsterallians. Inte ödsla tid på gamla partier som för länge sedan slutat lyssna.

I Frankrike har en brevbärare lyckats skapa ett nytt parti, en rörelse, som kallar sig nya antikapitalistiska partiet (NPA). Varför skulle vi inte kunna skapa ett gränsöverskridande vänsteralternativ? I Island har folklig resning lett till en vänsterledd regering med stor majoritet. Varför skulle vi inte kunna resa oss? I Sverige har flera socialistiska partier gått ihop till arbetarinitiativet inför Europaparlamentsvalet, FI försöker skicka vår främsta politiker Gudrun Schyman till europaparlamentet och kommer ni ihåg alla demonstrationer mot kriget i Gaza? Klimataktion hade i söndags sitt första årsmöte och växer sakta men säkert. Vi reser oss, vi skapar politik medan 68:an skapar PR. Folket är en rörelse i sig, motståndet är levande. Problemet är bara att många socialdemokrater växt upp med partiet på ett sätt som gör det omöjligt för dem att skilja sig från det. Som gör det omöjligt för dem att se att deras tankar är deras och kamraternas, att socialdemokratin bara var en form, ombudsmän, sms-kampanjer, en kursgård. Politiken var ändå mest levande i ett samtal utan partiets översyn. Om vi före detta socialdemokrater som en gång gick med på grund av socialismen och den internationella solidariteten inte röstar eller engagerar oss för socialism så sviker vi den socialdemokrati vi tror på.

Missförstå mig inte, jag vill inte uppmuntra någon att ge upp. Men när partiet talar om supportrar och därmed sätter sina egna medlemmar, själva idéerna, på läktaren så kanske det är dags att dra vidare. Eller när partistrategerna hittar på fokusgrupper som de ska vinna över, som unga kvinnor i 30-års åldern i Stockholm innerstad och ska vinna över dem genom en modemässa, så är det kanske dags att säga stopp. När Ardalan Shekarabi håller ett fantastiskt brandtal om Palestina på Gazademonstrationen men sedan går till till Europaparlamentetsval på sms-lånen (och inte mot ojämlikhet, mot kapitalism) så är det kanske inte längre politik vi talar om.

Jag har inget intresse av att svartmåla socialdemokraterna i inlägg efter inlägg, men jag vill bara att det ska handla om politik igen. Och främst att vi klarar klimatkrisen och de ojämlikheter som drar fram i dess spår. Vi talar om en mänsklig katastrof och vi agerar som om allt är som vanligt. Det är inte som vanligt.

Vi måste skapa socialistisk hegemoni som Jens Lundberg skriver i den nämnda antologin. Så prova att gå med ett annat tåg i år än socialdemokraternas, stötta syndikalisternas arbete för papperslösa, det intersektionella ”Den nya alliansen” eller stötta Vänsterparitet vars första maj-insamling kommer att gå till ”Ship to Gaza”. Rösta på ett annat parti i Europaparlamentsvalet, ett parti som faktiskt kommer att verka för mer demokrati, mer socialism, mer feminism. Mot fascism. Svik inte socialismen, jämlikheten. Låt partistrategerna komma på att den enda fokusgrupp de kan ha är medborgare som är intresserade av politik.