Är nyss hemkommen från Konstfacks vårutställning som Anna Odells konstverk lockade mig till. Ni vet Odell som spelade psyksjuk av flertalet anledningar som jag ska återkomma till senare. I en text av vårdforskaren Stellan Vinthagen från boken ”Etniska relationer i vård och omsorg” (redaktör Finnur Magnússon) hittar jag följande under stycket Vårdens makt- och motståndskamp:
Alldeles oavsett om relationen [mellan läkare och patient] uppstår av frivilligt val från patienten och en altruistisk välvilja från läkaren så är relationen läkare-patient en Herre-Slav-relation. Patienten är med sitt liv utelämnad till vårdorganisationer i ett existentiellt beroende som står i direkt relation till lidandets allvarlighet. Därmed har patienten inte råd att göra öppet uppror mot den vårdare som kränker, vanvårdar eller nonchalerar.
Med ett sådant perspektiv ska Odells verk ses. Det kallas maktperspektiv, något vi använder oftare på andra ställen i samhället än just vården. Men vården är ett utpräglat maktfält, trots att makten från vårdaren sida kan vara osynlig, självklar och välmenande (Vinthagen sidan 61). Anna Odells verk är ett slag uppåt. Mer än ett enskilt konstverk. En motståndsyttring som få patienter har ork och möjlighet att göra.
Vi backar bandet. Anna Odell spelar psykotisk patient som går fram och tillbaka på Liljeholmsbron en kväll i början av detta år. Hon blir stoppad av förbipasserande som ringer polisen, de tvingar med henne i bilen till psykakuten i Stockholms län där hon blir bältad och tvångsmedicinerad och tvångsintagen. Dagen efter avslöjar hon att allt var fejk, att det var ett examensprojekt personalen deltagit i och inte vård av självmordsbenägen, psykotisk patient. Överläkaren blir så förbannad av att höra detta att hon går ut ur rummet, hon vill inte veta vad syftet med projektet var.
Nästan exakt samma sak var Odell med om för tretton år sedan. Men då på riktigt, då som patient som velat hoppa från en bro för att ta sitt liv, inte för att utföra konst. Hon blev bältad, tvångsmedicinerad, diagnosticerad som schizofren. När hon kom ut ur vårdkedjan blev hennes berättelser om upplevelser från vården inte tagna på allvar, du var ju psykotisk! Klart du inte förstod varför du blev bältad trots att du inte var aggressiv. ”Jag vill göra det här när jag är vid mina sinnens fulla bruk för att mina upplevelser ska bli tagna på allvar” säger hon i samtal till överläkare, sjukskötare, mentalskötare, psykologer. Redan där pekar hon på det som hon också säger uttryckligen: en psykiskt sjuk person blir inte trodd. Kanske är det det här som vården borde reagerat allra starkast inför.
Odell menar att hon vill byta rollerna, ställa patienten i maktläge. Men att mena att det är en personlig revansch är alldeles för enkelt. Även om hennes personliga erfarenheter färgar (eller tack vare att de färgar av sig) kan inte hennes projekts subversivitet fråntas.
Eller självklart kan detta förnekas, som idag när Odell diskuteras på samma psykakut som hon blev intagen, där jag är som läkarstudent. Där läkare och annan vårdpersonal som sitter kring mitt bord menar på att hon vill ju bara ge igen. Odell tror ju inte på sjukvården. Någon påpekar att hon ville ju faktiskt påvisa missförhållanden, men det blir inget samtalsämne. Om överläkaren bestämt sig för att det är egoistiskt, barnsligt, att hon bara ska gå och klippa sig, så blir det inget samtalsämne om varför en före detta patient gör detta. Inte ens om denna överläkare är JO-anmäld för att läckt sekretessuppgifter. Kritisera hellre en före detta patient än en före detta chef som kan ha brutit med lag och frångått läkaretik.
Kanske är hon fortfarande sjuk? En sjukskötare och överläkare i projektet ifrågasätter hennes hälsa, om hon utför det här, som inte anses som normalt av någon av dem, så kanske hon måste utredas även efter att hon berättat att det är ett konstverk. För det är inte riktigt friskt att…En latent maktutövning, även på telefon kan en överläkare bestämma friskt och sjukt.
Det är som om Michel Foucaults ”Vansinnets historia” inte har blivit skriven.
Odell är konstnär och använder sig därav av konsten, en konstnärlig undersökning som hon själv uttrycker sig i projektet. Det hon har gjort är inte mot lagen och det är en välbeprövad metod. Günter Wallraff gjorde något liknande på 70-talet då han lade in sig som alkoholist i sjukvården på en psykklinik och avslöjade denna slutna värld i Tyskland. Det kallades journalistik. Men en Odell, en ung tjej är inte en manlig Wallraff. Odells Wallraff blir en fråga om hämnd, trots att hon säger att det inte är syftet, trots att det trots allt får till effekt att makt ifrågasätts. Att roller stöps om. Vilket samhälle mår inte bra av detta? Vilken institution mår inte bra av att ifrågasättas? Konsekvensetiskt går det lätt att försvara hennes projekt om en ser till den debatt som den medfört. Och landstingspengarna, våra skattepengar… Jag ser gärna att mina pengar, våra gemensamma pengar, går till just det gemensamma. Att öppna upp slutenvården som den trots allt heter, diskussioner om psykvården, den är speciell med sina enorma maktbefogenheter (försvarbar i många fall men för den sakens skull inte oantastbar).
Johan Cullberg, den psykodynamiska dinosaurien i Sverige säger i samma projekt att Anna Odell har satt en bomb i det muskelknippe som psykvården står för. Och han vägrar vara kollegial. Som anhörig och psykiater kan jag inte det, säger han. Och den som en gång sett sin anhörig drabbas av det maktövergrepp som vården helt plötsligt kan förvandlas till, kan aldrig tala om skattepengar eller skratta bort Anna Odells projekt. Inte ens om denna, som jag, är läkarstudent, en läkarstudent som förväntas vara kollegial långt innan utbildningen är färdig.
Källa: Vinthagen i ” Etniska relationer i vård och omsorg” red. Finnur Magnússon. Studentlitteratur 2002
Länkar:
Ändå är hon inte emot tvångsvård. Men hon vill att behandlingsformerna ska diskuteras öppet. Hur reagerar en människa som mår dåligt på omhändertagen av polis och satt i handbojor? Kan inte det föda galenskap hos vem som helst? Är behandlingar som bältesläggning verkligen de bästa? Är vårdens redogörelser av ett skeende alltid sanna, eller kan det handla om omtolkningar för att släta över förhastade beslut?
DN2, DN3, Recension av konstverket ”unknown woman” i DN4
Blogg: Min läkarstudentvän: Måndarling! Svensson, Rabiatfeminism skriver mycket bra, Badlands Hyena
Annorlunda åsikter om detta: goodbadgirl, Psykbryt
Andra bloggar om: anna odell, psykiatri, sjukvården, konstfack
Sådärja, nu är utställningen uppe. Jag har inte sett den. Däremot har jag själv fyra gånger varit intagen för psykiatrisk tvångsvård, ett par gånger under våldsamma former.
Psykvården måste tåla granskning. Självklart. Har någon påstått något annat?
I Stockholmsområdet är polisen mycket kompetent och väl förberedd för såna här situationer. De agerar med fasthet, men utan attr kränka patienten. Ofta är de påfallande hyggliga.
Problemet är vårdpersonalens bristande observans, inte deras attityd. Min erfarenhet, som är dubbelt Odells, är att begagnar inte mer repression än som är befogat, och man förnedrar inte patienterna. Läkare och övrig vårdpersonal har en respektfull attityd, men ont om tid. De hinner inte lyssna.
Det utvecklas god kontakt mellan patienter och vårdare i respektfull och jämställd anda. Också på intensivvårdsavdelningar.
Medicineringen är ett gigantiskt problem. Antipsykotisk medicinering, s k neuroleptika, kan göra ont sju resor värre genom att försätta patienten i djup depression. Å andra sidan är läkare inte dogmatiska och påstridiga om medicinering.
Odells projekt gör mig misstänksam. Det ser ut som en nyanslös bekräftelse av allmän fördom samt riggat till förmån för en redan på förhand intagen ståndpunkt.
Verkets estetiska kvalitet kan jag inte bedöma.
Vem kritiserar wordpressbloggarnas censur och maktövertag?
Pingback: Rättsväsendet i Sverige fortsätter med tokerier - konstnär åtalas | Svensson
Hennes advokat är Claes Borgström… det kunde man ju räknat ut.
Finns mycket att kritisera psykvården för men knappast att de gör för mycket. Bland det värsta som hänt psykiskt sjuka är ju de reformer som satte de med mental ohälsa i samma bostadsområden som en massa barnfamiljer. Alla ska vara fria, inget tvång ska finnas, medicin kan patienten ta själv. Sen så händer det då och då att någon av dem får för sig att hugga ihjäl grannen eller ungarna på gården eller en minister.
Jag hoppas hon döms och att vi sedan slipper höra mer från henne.
Pingback: Sjukvården har makt över en patient i beroendeställning « Måndarling
Jättebra skrivet!
Psykvården måste självklart utformas av dom med erfarenhet och koll på den vetenskapliga grunden till behandlingsmetoder, tvångsmässiga eller ej. Men som du säger, metoderna får inte vara oantastbara. De som inte är experter, men mottagare av vården, måste ju också få säga sitt. Och bli lyssnade till!
5,5 års inlärning för att bli kapabla att behandla, måste all självkritik och ödmjukhet inför andra icke-medicinares kunskap nödvändigtvis försvinna på vägen?
Självkritiken är uppenbarligen inte tillräcklig, BRA att kritiken kommer någon annanstans ifrån.
Pingback: En Folkrörelse, En Konst, Ett Folkparti! – Den långsamma reprisen « Nemokrati
Gissa Vem, varför är du misstänksam mot ett projekt som du inte ens sett? Och att du personligen har en erfarenhet av psykvården innebär inte att den är exakt likadan för varje existerande människa i Sverige.
Personligen har jag inte sett verket, men jag tror hon menade gott när hon gjorde det. Det innebär inte att jag tycker hon ska bli frikänd. Lagbrott tycker jag inte man ska göra lättvindigt och jag tror hon kunnat uppmärksamma hur hon blivit behandlad utan sådana.
Däremot borde straffet bli milt. Man måste ta hänsyn till uppsåt. Och principmässigt tycker jag att man ska ta ansvar för brott om man utför dem i ett gott syfte.
Anna Odell har startat en jätteviktig debatt – kan bara hoppas att den fortsätter! Go Odell!
Hyggligt stor medelklassvarning på folk som anser att det stora problemet inom vården idag är att den är så mäktig.
Att sparka uppåt borde vara en kula i pannan på de som skurit ner vår gemensamma välfärd, inklusive vård, som betalning för allt lidande och död de orsakat.
”Kanske är hon fortfarande sjuk? En sjukskötare och överläkare i projektet ifrågasätter hennes hälsa, om hon utför det här, som inte anses som normalt av någon av dem, så kanske hon måste utredas även efter att hon berättat att det är ett konstverk. För det är inte riktigt friskt att…En latent maktutövning, även på telefon kan en överläkare bestämma friskt och sjukt”
Bara jag som osökt kommer att leda tankarna in på årets största biosuccé – Män som hatar kvinnor – och vad Lisbeth Salander i böckerna råkar ut för, kommer ni ihåg? Just det, exakt, att inte bli trodd… Det är uppenbart att det inte bara är i vården en patient som Anna Odell inte blir trodd, utan även i debatten kring detta blir hn nu misstrodd…
Det säger kanske något om samhällets tudelade syn på psykiskt beteende, sjukdom eller ej…
Om man har egna erfarenheter inifrån psykvården, oavsett från vilket perspektiv, tycker jag att Odell gör något viktigt när hon validerar sina egna tidigare erfarenheter. Det är oerhört svårt att bli trodd som ”psykpatient” man hamnar i ett stigmatiserande Limbo varifrån det finns få utvägar. Jag har varit med om att bälta patienter trots att jag inte ens hade grundläggande utbildning, det var inte ens någon som satt vak hos de patienterna. Jag kan nu många år senare må illa över hur patienterna behandlades. Så har jag haft förmånen att själv hamna i Limbo under några dygn mycket senare i livet, så lite hade ändrats. Nu ännu fler år senare vet jag hur lite vårdkapacitet det finns och hur slumpmässigt den fördelas. Har man påstridiga anhöriga eller närstående kan man om man har tur få hjälp, men när någon mår så dåligt som Odell gjorde vid sitt första besök på S:t Göran är det omöjligt att föra sin talan och i den hierarkiska strukturen som inte rubbas i första taget ska man inte räkna med att en eventuell empatisk skötare eller ssk har särskilt mycket att säga till om. Nu är situationen kanske ännu mer prekär än den varit tidigare då man privatiserar psykiatrin i Sth’s län i snabb takt. Upphandlingarna sker inte på grund av en nyttoaspekt för patienter utan på politisk grund. Kommer vinstintresse och minskad personalstab att förbättra psykvården? Varför spela på LOTTO när du kan få möjlighet att driva en LPT-avdelning där du själv kan behålla patienterna så länge, eller så kort du vill, för att optimera vinsten. Så kanske kommer Anna Odells bild av vården att behöva uppdateras inom en inte alltför lång tidsrymd.
Tack för en intressant läsning, bra skrivet som alltid!
Anna Odell har sannerligen trampat många på tårna. Jag kan förstå hennes avsikter och inser att visst, hon har en poäng. Absolut. Det sker en hel del ohumana övergrepp inom psykvården, som till varje pris måste stoppas. Man kan inte förvänta sig lyckad psykiatrisk vård om man behandlar patienter som fångar. Mina egna erfarenheter ifrån psykvården är relativt få, men jag anser ändå att det sätt jag blivit bemött på varit exemplariskt. Men jag vet även om en uppsjö av fall där patienter behandlas som djur i väntan på slakt, utan vare sig respekt, eller rätt till fri vilja. Jag blev otroligt arg när jag först hörde om detta ”konstverk” Odell utfört, då det kändes som att hon medvetet stal plats och tid ifrån Riktiga patienter. Såhär i efterhand kan jag med en nypa salt acceptera det som ett ”slag uppåt” och ett försök att avsläja psykvårdens brutalare sidor. En del av mig vill kasta henne ner för den bro hon låtsades vilja hoppa ifrån, den andra delen vill ge henne ett uppmuntrande ”BRA GJORT!”. En sak är säker, hon lämnade ingen oberörd.
Pingback: Allt är politik « lena alun
Pingback: Anna Odell borde få guldspade - inte släpas inför tinget | Viita skribent-journalist
Günther Wallraff lade ner månader på att ta sig in obemärkt i de miljöer han ville studera. Detta var odiskutabelt inhumana miljöer, och han kunde efteråt redogöra för vad han sett på ett övertygande och detaljerat sätt (fast hans skidringar (likt Orwell’s före honom) kan vara lite långtråkiga att läsa ibland).
Odells video visar på ett exemplariskt beteende hos den inblandade personalen. Var är den inhumana mijön?
Och i alla intervjuer jag har sett, har hon gett ett ganska förvirrade beskrivningar av vad hon försöker visa.
Nu är ju detta inte journalistik utan Konst (och har då inte mycket med Wallraff att göra).
Vad Odell har lyckats med är att skapa sig uppmärksamhet kring sitt namn genom att utföra en brottslig handling .
Det som gör att detta kan kallas samtidskonst är närvaron av en videokamera, i övrigt är handlingen inte i syftet olik Herostrates mordbrand år 356 f.kr.
/Tomas
Tomas: Visserligen blev Anna Odell fälld men till det lägsta straffet möjligt. Det finns verkligen brottslingar och brottslingar.
Det är alltid svårt att se maktövergrepp i sin egen tid. Det är lättare att läsa Wallraffs reportager idag, tiotals år senare, och bli förbannad. Och som du säger var Wallraff journalist. På samma sätt som de som tog sig in i Sundbysjukhus i Sverige och rapporterade inifrån.
Även då väckte dessa wallraffande enorma reaktioner. Det var absolut inte så att alla tyckte att det var bra att de gjort så och att de gjorde en samhällsgärning.
Om du läser Pockettidningen R om just Sundbysjukhuset (finns på KBi stockholm t e x ) så ser du att reaktionerna var densamma. De kostade skattepengar, de var emot sjukvården, de vill bara göra sig själva kända, och så vidare.
Odells konstverk väcker tankar och hon kommer inte med egna svar. Om du tolkar det som att hon visade på att sjukvården är perfekt, så tycker jag att den visar främst att man inte får diskutera sjukvården och speciellt inte överläkarna. Här finns ett enormt problem. Om du misstror att det finns problem med psykvården så kan du läsa socialstyrelsens rapporter om den slutna psykvården och rättspsykiatrin, till exempel den här:
http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/891597DA-A441-4A06-BA1A-0DD3AE2EDDC5/13346/200912681.pdf
Om Sundbysjukhuset:
http://www.fgj.se/visaScoopArtikel.asp?OmrID=3&SubID=5&SubSubID=0&nbID=22&AID=150
Bara för att förtydliga: Jag tvivlar inte på att det finns defekter inom psykvården. Men Odells verk visar ju inget av detta.
Det kan ju verka som att det för de poliser och vårdare som var med bara var en vanlig dag på jobbet (de fick ju betalt etc.) Men jag har svårt att tänka mig att det var något annat än en hemsk upplevelse, även fast det kanske var rutin.
Att utsätta andra människor för sån’t här (även vittnena) är som jag ser det psykisk misshandel. Jag blir i alla fall upprörd när någon gör något sån’t här utan väldigt goda skäl. Och dessutom mot dom som ägnar sin vardag till att skydda och hjälpa oss (jfr. t.ex. stenkastningen mot brandbilar).
/Tomas
Hej!
Jag skriver för att jag just upptäckt din blogg Roya och blir så GLAD!
Jag lyssnade i morse på P1 och ”Trettondagsmorgon med Kjell Albin Abrahamson och tre visa kvinnor”. Och i en återblick över 2009, en av många, diskuterades Anna Odell och hennes ”konstverk”, så googlade jag och fann din sida. Så nu ska jag läsa det som skrivits om Anna Odell hos dig.
Varför jag blir så glad? Flera skäl finns, men bl a för att jag själv har mött psykiatrin i olika roller.
Allt från att mina föräldrar i slutet av 30-talet arbetade på Ryhovs sjukhus i Jönköping. Det var då ett ”sinnessjukhus”, min mor och far möttes, blev förälskade, gifte sig och fick fem barn. Jag är yngst av dessa barn och har själv arbetat och studerat inom psykiatrin i perioder.
Men även varit patient. På gott och ont, verkligen. Nu försöker jag komma vidare. Det är inte så lätt. Men nödvändigt.
Nå, jag tycker att det Anna Odell gjorde var kontroversiellt och provokativt, men bra! Det skakade om
och fick människor inom och utom psykiatrin att tänka till.
I övrigt verkar din blogg ta upp verkligt bra och intressanta ämnen. Schysst!
Återkommer,
Kina