Idag har det gått 40 dagar sedan Neda Agha Soltan, en av den iranska revolten eller intifadans största symboler, dödades av den iranska regimen när hon var ute på gatorna då protesterna var som störst. Enligt shiamuslimsk tradition ska man efter exakt så här många dagar minnas den avlidne med en sorgedag. Eftersom Neda även representerar motståndet för miljoner iranier innebär sorgedagen inte bara sorg utan även en möjlighet till protest. På detta vis lever protesterna vidare, likt under revolutionen 1979 där protester återkom med 40-dagarsintervaller mellan martyrernas död och ju fler de blev desto tätare kom sorge- och protestdagarna tills den islamiska revolutionen var ett faktum. Revolution för tankarna till en omedelbar förändring men en folklig revolution, till skillnad från en maktens statskupp som den i Honduras, kan dröja. Så krävdes det många 40-dagars sörjande och demonstrationer och slutligen generalstrejk innan revolutionen 1979 fullbordades. Ingen protest var för liten för att kunna dömas ut, tillsammans ledde de till förändring.
Ingen vet om det är mot en ny revolution i Iran vi går, inte heller om det kan leda till grundläggande reformer. De flesta ”tyckarna” är skeptiska, och tror att protesterna inte är tillräckligt spridda och alternativet inte mycket bättre, även om protesterna varit omvälvande. Och skulle de tro att det vore möjligt så vågar de nog inte säga det heller, för besvikelsen skulle vara för stor och tung att bära. Men det är viktigt att fortsätta uppmärksamma motståndet i Iran och inse att det fortsätter men på olika vis och framförallt att det tar tid. Det största sveket är om vi utanför Iran, åskådare, påhejare, aktivister, ger upp och säger att nu är protesterna slut, som vissa har gjort och vänt blicken bort. Men att protesterna fortsätter ser vi och för två veckor sedan såg vi att det kan fortfarande nå miljonklassen vad gäller antalet protestanter. Det är också viktigt att minnas att protester fortsätter i hemmen, arbetsplatser, på skolan, i det tysta och att det inte bara är videoklippen som räknas som fungerar som actionfilmer för åskådare utanför Iran.
Med alla de martyrer som regimen skapar genom sina mord så har vi många 40-dagars sorgedagar framför oss. Den officiella siffran är 78 döda. Sedan ska vi komma ihåg de shiamuslimska högtiderna som lär inte bara firas och minnas utan även användas som protesttillfällen, liksom vid den islamiska revolutionen 1979. Jag räknar i alla fall inte bort den iranska intifadan än.
Några videos från dagens protester där bland annat Mousavi och Karroubi och andra oppositionella lär ha deltagit:
De skriker bland annat: ” Vår Neda har inte dött, det är regimen som har dött”
Från Esfehan:
Till minne av en annan martyr Sohrab Arabi lägger jag till denna video. Den visar hans mammas förtvivlan och vad det innebär att förlora sin son, sitt barn. Vad regimen egentligen gör när det mördar, det är lätt att glömma bort och göra människor till siffror. Därför behövs martyrerna, deras ansikten och deras livsberättelser Filmen är från 13 juli:
Bloggar: Ung Vänster, USA-bloggen skriver om fildelare som verkar för ett fritt Iran genom att erbjuda tillträde till internet via USB-stickor. Jag ser även att den oumbärliga sidan Caulleys corner som samlat artiklar om Iran dagligen i två månader nu, söker en medhjälpare då sitens upphovsman måste åka bort 6 veckor. Det verkar inte alls vara ett svårt jobb, om man har 3-4 timmar per dagar över. Läs mer här.
Läs även andra bloggares åsikter om iran, neda agha soltan, neda, iranska intifadan, iranska revolten, mousavi, ahmadinejad, sohrab arabi
