Hägglunds nya artikel är som en feberdröm, bara en sjuk människa kan skriva så. Eller en sjukt desperat partiledare. Tänkte han verkligen vinna tillbaka väljare genom att skriva en artikel som får Anna Ankas Newsmillsinlägg att verka genomtänkt.
Hägglund menar att Sveriges ”radikala elit” (av någon outgrundlig anledning representerade av Ruwaida, Sahlin Borgström i Hägglunds feberdröm) , sitter på höga hästar. Att denna radikala elit dömer ut ”Svensson”. Så han dömer ut oss, overklighetens folk. Vi som diskuterar ”konstigheter” kring köksborden, det vill säga feminism, normer, kapitalism. Att hushållskassan eller livspusslet skulle ha att göra med detta är han blind inför. Eller att han, med sin lön och levnadsstil, knappast tillhör ”Svensson”.
Att ha åsikter om hur vi människor ska leva i detta gemensamma samhälle är inte att sätta sig på höga hästar, det är inte elitism. Det är politik och det är någonting som Hägglund kanske kunde prova? Det är ett skämt att han talar om att vår ”radikala elit” lägger sig i andras liv, som en partiledare i regeringen är det ju hans jobb. Vårdnadsbidrag, skattesänkningar till de rika männen främst, nedskärningar i trygghetssystemen, försvagning av facken, ohållbar klimatpolitik, skulle detta inte vara att ha åsikter om hur vi ska leva våra liv? Våra privata liv, vår syn på män och kvinnor och det rätta sättet att vara män och kvinna.
Kanske har vi nu sett Kd:s sista dödsryckningar. Jag håller tummarna, det finns ingen plats för Kd:s indelning i normala och konstiga, vanliga och ovanliga, verkliga, overkliga, i vårt samhälle. Det finns bara ett ord för detta och det är fascism. Kd och Sd delar samma ideologiska värdegrund och de bör bekämpas både två.
Bloggar: AlliansfrittSverige, Loke,, Elin Grelsson
I övrigt är jag mäkta imponerad av Aftonbladets Jan Helin och Lena Mellin som stoppar SD:s valannonser. De skriver: De känslor Sverigedemokraterna vädjar till är inte harmlösa. Det finns en dubbel agenda i Sverigedemokraternas känslofyllda retorik som vi inte vill vara avsändare till.
Aftonbladet vågar vara en modig och antirasistisk tidning.
Läs även andra bloggares åsikter om göran hägglund, vanlighetens folk, ovanlighetens folk, Kd, Sd, kristdemokraterna, sverigedemokraterna,
Pingback: Jag tar allvarligt på Anna Ankas ”underhållning.” « Marlene- Vävda håren
Korrekt analys! Det bästa vore ju om Anna the Duck verkligen gick med i KD, för då åkte de ur till 100% säkerhet och inte bara 60-75% som det är idag.
Då skulle Reinfeldts bluff verkligen synas till samma höga procentsats…
Pingback: Korkade kådisar och bisarra ankor | Svensson
Tack för detta klockrena inlägg! Jag var så upprörd igår att jag inte ens kunde skriva ett blogginlägg om Hägglunds dravel.
Tack igen!
Att bekämpa normer är inte att attackera individer som lever enligt normen, t ex alla de som lever heteronormativt i Sverige. Det verkar vara Hägglunds tro, och den skräckpropaganda han försöker övertyga folk med.
Face it, Hägglund, normerna ”förtrycker” och ”kränker”många, men kanske inte den majoritet ”vanliga” som refereras till. Så länge det är NÅGON som förtrycks av normen så måste den bekämpas.
Normbekämpning handlar ju i själva verket om att göra det möjligt att leva utanför normen utan att för den skull bli straffad. Om att skapa ett samhälle där vi vågar välja det som känns rätt, oavsett om det faller inom en norm eller inte. Inte som är snävare och mer elitistiskt, utan mer tolerant mot alla.
Är Hägglund säker på att alla ”vanliga” VILL leva normativt, eller lever många kanske så av rädsla för att sticka ut?
Vad annars kunde man vänta sig av Hägglund?
Tur att hans parti snart riskerar att åka ur riksadagen.
Sankt Göran och draken.
Enligt den ryske kultursemiotikern Viktor Sklovskji, är en av konstens och kulturens huvud funktioner att desautomatisera (främmandegöra, dvs. väcka fram) vår förlamade (förträngda) förnimmelse av livsvärlden, dvs. den så kallade ”verkligheten”. Vad Sklovskji menar är att konsten har den funktionen att den kan uppmärksamma oss om livets mångfald, komplexitet och subtilitet och (slutligen) vidga våra förlamande konventioners horisont. Som vetenskapen dock med andra metoder.
I motsatsriktning däremot, mobiliserar sig Göran Hägglund när han uttalar sig självsäker om vilken betydelse konsten och kulturen skall ha.
Sankt Göran (Hägglund), har bestämd sig för att möta draken (den färliga konsten, desautomatiserade), som han lokaliserar den hos kulturvänster precis som sin danska kollega Pia Merete Kjærsgaard. Bemötande är emellertid motbjudande pga. de associations fält den utlöser till tidigare politiska försök i samma anda. Hägglund har bestämd sig, för att angripa den kulturen som inte faller riktigt i normen för den politisk korrekta smaken i en hyllning till det lika dubiösa begreppet ”normaliteten”. Slutsatsen från Hägglunds kultur syn erinrar och överensstämmer tyvärr i högrad med Sverige demokraternas kultursyn, och med ”Entartete” (Entartete Kunst (”degenererad konst”, ”urartad konst”) Det är minst sagt anmärkningsvärd att en svensk politiker anno 2009, uttrycker åsikter som alltför enkel kan förbindas och i inte ringa grad sammanfaller med Tredje Rikets Entartete Kunst uppfattning. GH borde istället lära sig att ersätta gamla inskränkta konventioner och värderingar med upplysning och tolerans. Ty de som tror normen i dagens Sverige vilar på en mjuk halm av tolerans, har en vanställ verklighetsförankring.
Vi (dvs. det normala KD), och dem (avarterna), tänkandet finns tydlig i hans retorik. Utpekandet av konstnärerna, förstörelse och förförelse av ungdomen, anklagelse om estetisk förfulande, romantiseringen av det förgångna, statens inblandning i konstsmaken, frisk mot sjuk dikotomin, etc. Detta är inte bara tyvärr ett alltför simpel uttryck för dagens retrotid av välkänd framtidsskrämda kulturkonservativ märke, det är helt enkel politisk komprometterande, populistisk och kulturfientlig strunt.
Alla handlingar emellertid som betecknas som konsthandlingar kan inte legitimeras. Det finns t.ex. vissa lagliga gränser som inte kan överträdas. Yttrandefriheten är naturligtvis inte fullständigt, ty då skulle yttrandefriheten utplåna sig själv. Om konsten och livet dessutom sammanfaller, då är handlingen inte av estetisk natur utan tillhör enbart livsvärlden, dvs. det så kallade verkligheten, eftersom transformationen, alltså förmedlings ansats försvinner.
Hägglund för att kunna legitimera sin obsoleta kultursyn, åberopar med dogmatisk arrogans och populistisk enkelhet, på det svårtydbara begreppet verklighet: ”Vi Kristdemokrater är verklighetens folk”. Alltså vi (Kds. folk), vet vad det verkliga livet handlar om. Är vi andra flummare undrar jag? I så fall förefaller inte den verkligheten som en social liberal demokrat vill befatta sig med.
Att stödja sig dessutom på så kallade vanligt folk, är föraktande mot de så kallade vanliga människor som är dessutom betydligt mer komplicerade än vad populisten GH vill göra gällande. Han borde istället åberopa sig på den kristna traditionen som förespråkar tolerans som han brister i det här fallet så flagrant!
Men hans omtanke för vanligt folk faller pladask vid en närmare betraktande av hans övriga politiska handling. För vad ska man säga t.ex. om hans parti och allians stödjande av skurkar som får köpa billiga skolor, sedan har mage att hyra de lokaler till kommunen, för att till slut sälja dessa lokaler till astronomiska summor som det har skett i Umeå och andra ställen och därmed berika sig enormt ytterligare på de så kallade vanliga människors skattepengar.
Vidare Hägglund, i en akt av tragikomisk självbespegling, betecknar oppositionen som på väg till: ”Highway to hell”. Jag undrar om det inte är han själv ovetande om självprojektionens ironiska spegel, som är på den vägen. Den sista måltiden är sällan en angenäm tillställning.
Med sådana vänner då som nu, behöver kulturutövarna och det kreativbejakande ”nya sköna” världen definitiv inga fiender. Jesus!
I övrigt, är den desautomatiserande dvs. ”okonventionella” konsten som Hägglund föraktar värt samma respekt som jag famnar för de individer vars känslomässiga reaktioner den okonventionella kulturen väcker.
Den här reaktionen på Hägglunds artikel bevisar väl bara vad ”vanligt” folk alltid vetat, de mest intoleranta och normerande människorna finner man bland kulturelit och människor med en viiison.
Ja det är ju jäääävligt ”intolerant” att reagera mot en politisk åsikt liksom…
Förlåt Nicklas skall aldrig mera göra så, det är ju Ni som vet hur det är,tror nästan jag var lite brun eller ännu värre dansk när jag skrev så där.
Det är ju Ni som har folket bakom er lååååååångt bakom.
Personligen har jag alltid ansett mig vara en högst reell del av folket. Medborgare, hyresrätt, hund och ett städjobb med inte ens 21000 innan skatt.
Jag kanske är för intelligent, för bildad, kan för många fina ord, eller skriver för bra för att du ska godkänna mig som en del av folket?
Ber inte om ursäkt i sådana fall utan önskar dig bara lycka till på vägen mot en lite klarare syn.
Jag tror att ”g” vill säga att han tillhör de mest intoleranta och normerande människorna eftersom han reagerar på vad som skrivits. ”Vanligt” folk har alltid känt till hans intolerans mot kultur.
a castro: Det påminner mycket om Prousts syn på konsten. (Det skulle vara intressant att veta om de påverkat varandra eftersom de verkar ha varit ungefär samtida)? Proust talar också om förnimmelser där vi uppfattar verkligheten så som den är (var) och alltid kommer att vara, eftersom förnimmelsen inte bara låter konstnären uppleva något som den han nu är utan som den han var vid tillfället. Därmed blir upplevelsen rensad på allt tillrättalagt och logiskt och går endast tillbaka på känslan. Ett stycke odödlig verklighet som går att fixera, dra fram ur djupet av sitt medvetande och fånga in i en form.
Konstens politiska betydelse ligger annars mycket i eskapismen, möjligheten att måla upp alternativa verkligheter. Självklart skrämmer det kulturkonsevativa.
Vad värre är: det som hänt i Danmark kan hända också här, och där började det med ett frontalangrepp på ”kultureliten” som de kulturradikala ännu inte återhämtat sig från (samma rörelse som gav sig på kultureliten inspirerade också Mogens Glistrup att starta Fremskrittspartet http://www.expressen.se/kultur/1.1710495/ett-kulturangrepp-som-vi-hort-forut ) Oskadliggörandet av de kulturradikala lämnade fältet öppet för de högerpopulistiska och rasistiska strömningar som nu tagit landet i ett järngrepp. Kanske är det mot den bakgrunden vi måste se högerpopulisternas attacker på Andreas Malm och DN Kultur förra våren och Åsa Linderborg och Aftonbladet Kultur denna höst. De kulturradikala kan ses som den sista svenska bastionen som fortfarande står emot den högerpopulistiska rasismen som sveper fram över Europa just nu.
Nicklas och Hampus Naturligtvis är ni en del av folket men era åsikter delas inte av ”folket” snarare är väl det så att den politiska agenda som ni delar,delas kanske högt räknat av nån % ungefär som era spegelbilder på den högre extremsidan. Men båda uttryck för att veta vad folk tänker eller hellre klarare uttryckt, borde tänka.
Just det att Ni anser ha de rätta åsikterna gör, er till intoleranta och normerande och i slutändan om ni får reell makt slutar det illa.
Till Swan ser du inte utvecklingen i Danmark som en växelverkan mellan dessa två extremer.
Lagom ÄR bäst.
”g”, du är visserligen en del av ”folket”, men dina åsikter delas knappast av majoriteten. Du har en politisk agenda som du skäms för mycket för att yttra öppet. Därför är du anonym, som extremister plägar vara.
Att du anser dig ha de rätta åsikterna gör dig till intolerant och normerande och i slutändan, om du får reell makt slutar det illa.
Pingback: ”Det är bara synd om männen” Rond ettusensjutioelva « Veronica Svärd – Intersektionen
Kom tillbaka den dagen när ni börjat bidra med skattemedel till samhället istället för att leva på bidrag och skattefinansierade ”jobb”. Det är vanligt folk som gör det möjligt för er att få mat på bordet. Det är de som går till ett skitigt industrijobb dagarna i ända som får landet att gå runt. Inte en massa uppblåsta akademiker som skriver folk på näsan och parasiterar på folket.
Till Nicklas och Hampus. Var det inte Nicklas som flyttade från Värmland för han tyckte Vanligt folk var för inskränkta. Jag tror nog att vanligt folk är sig ganska lika både i Värmland och Gbg.Däremot var möjligheten att träffa folk med lika extrema åsikter större i Gbg.
Ni bör väl förstå att de flesta människor inte bryr sig om politik även om de inser att det är viktigt, det finns 100 tals andra saker att intressera sig för, de räknar helt enkelt att de stora partierna skall föra en politik som gynnar dem, mer eller mindre, vi har ju en representativ demokrati.
Men sedan finns det småpartier på höger och vänster sidan som väl inom religionen har sina motsvarigheter i t.ex jehovas vittnen. De är alltså sekter. Sekter kännetecknas oftast av intolerans och starka normer som gruppens medlemmar inte får bryta emot och ett behov av att ha en(utpeka) yttre fiende som kan svetsa ihop gruppen.
Vanligt är att sektmedlemmar inte själva inser att det just är en sekt de tillhör, de har ju rätt och all tolerans är villkorad. Ett närmast lismande tonfall i blogginlägg mellan sektmedlemmar och ett närmast frenetiskt sparkande mot icke troendes inlägg är ett kännetecken. Ofta finns gamla urkunder som en sekt stöder sig de kan ex.vis heta das kapital eller mein kampf och har deras teorier praktiserats och misslyckats är bortförklaringarna halsbrytande i sin oförmåga att se bristerna i sina teorier. Ofta finns ett tydligt vetenskapsförakt se genusteori.
Nu behöver inte sekterna betyda något för vanligt folk. Problemet är när mer eller mindre obskyra ideer från dessa sekter sipprar in i de stora partier som verklighetens folk har utsett att styra politiken, den politik som vanligt folk alltså inte är intresserad av i någon större grad.
Att vinna inflytande för en sekt är naturligtvis viktigt men istället för att vinna nya medlemmar brukar resultatet bli att stödet ökar för sektens fiende.
”g”, tack för att du förklarade dina kretsar. Jag förstår mycket väl att du har svårt att använda ditt riktiga namn som sektmedlem. Din grupp tycks ha starka normer och en djup intolerans och att ge ditt namn blir då svårt.
Att en inte använder sitt eget namn kan också bero på de maktstrukturer som finns i samhället och som ger sig på folk som säger emot dem med basebollträn och stenar.
Vilka av samhällets maktstrukturer handlar detta om? Polis, militär eller landstinget? Hur menar du att de blir så uppretade av de som stödjer kristdemokraterna att de ger sig ut med stenar och basebollträn?
Anna Anka skriver ju numera debattartiklar tillsammans med Timbrochefer så det är bara att hoppas att hon tar steget fullt ut och engagerar sig politiskt i något av allianspartierna.
Sen kan hon likt en svensk Sarah Palin resa runt och kampanja för ”vanliga människor” som henne och mot otäcka elitister som Mona Sahlin, Lars Ohly och Maria Wetterstrand.
Med tanke på hur mycket pengar hon enligt egen utsago spenderar på smink varje månad tror jag inte att det kommer att gå så bra dock…
Pingback: Get real! « Cappuccinosocialisten