FRA-debattörer glömmer Mehdi Ghezali

Idag gick FRA-lagen igenom. Trots förbättringar är kritiken massiv och den kommer knappast avta tills den rivs upp. Oppositionen säger att FRA-lagen rivs upp om de vinner valet.

Men långt innan FRA har Sverige förföljt eller hjälpt diktaturer att förfölja människor på lösa grunder, de har utgått från deras åsikter, eller presumtiva åsikter. Vi har många exempel. De mest kända är de två egyptiska männen som avvisades till Egypten trots den uppenbara risken för tortyr. Brottet: de antogs vara ”terrorister”. Inga bevis behövdes. Sverige har prickats både av FN:s tortyrkommitté och FN:s kommitté för mänskliga rättigheter för att männen avvisades till tortyr.

FRA-motståndarna gör väldigt bra analyser och utan dem skulle aldrig FRA ens ha debatterats utanför riksdagen och regeringens slutna rum. De har gjort en viktig demokratiinsats. Men när har de talat om kriget mot terrorismen som en del av storebrorsamhället? Har riksdagsledamöterna Federely, Lindberg, Johansson med flera några tårar över till de svenskar som betalar med sina kroppar och liv redan idag när yttrandefriheten och rättssäkerheten kränks i kriget mot terrorismen?

I dagarna släpptes ”terrorsvenskarna” Mehdi Ghezali, Munir Awad, Safia Benaouda, från pakistansk fångenskap och landade i Sverige. Nu tystnad. Ingen som ber om ursäkt för de falska beskyllningar som de kastat på svenskarna. Val av resemål, val av böcker, förmodade åsikter, synen på religion, allt blev bevis i rättegång iscensatt av svensk media. Det fanns ingen hejd på de sanslösa beskyllningarna och insinuationer som menade att en gång Guantanamofånge, alltid ”terrorsvensk”. På så sätt skapades grogrund för rasism och speciellt islamofobi. Terrorretoriken är en av islamofobins starkaste kort.

Det vore på sin plats om de kritiska duktiga FRA-debattörerna tog detta exempel från verkligheten för att visa hur det redan idag går till när människor på lösa grundvalar misstänks, bevakas, hamnar i rättsosäkra Kafka-situationer. Och hamnar i tortyrens klor. Allt under svenskt överseende.

FRA-debatten måste ha ett antirasistiskt perspektiv. Om de liberala vita manliga FRA-debattörerna inte bryr sig om Mehdi Ghezalis fall men talar allmänt om ett storebrorsamhälle, så missar de ett av de viktigaste argumenten mot FRA-samhället. På samma sätt borde antirasister ta mer plats i FRA-debatten.

FRA-debattörer borde till exempel ta upp exemplet Hassan Assad, en statslös palestinier som år 2006 stämplades som säkerhetsrisk av Säpo. Inga skäl har getts till detta. Han måste anmäla sig till Säpo flera gånger i veckan på grund av terrorstämplingen. Han har riskerat utvisning flera gånger till Jordanien, ett land han aldrig besökt.

FRA kommer utan tvekan leda till att fler ”terrorsvenskar” skapas. Att dessa övervakas, utvisas till diktaturer, torteras i diktaturer. Eller förföljs på hemmaplan som Hassan Assad, utan att de får reda på vad de är anklagade eller ens misstänkta för. Detta storebrorsamhälle finns redan idag, om du är invandrare. Om du är muslim. Men i FRA-debatten hör jag sällan dessa argument. Att FRA leder till att än fler muslimer anklagas för ”terrorism”. Och för dessa innebär det mer än att deras personliga integritet kränks. De riskerar tortyr, död.

Är det ett uttryck för islamofobi hos yttrandefrihetskämparna i FRA-debatten att de inte tar upp Ghezali, Benaouda, Awad, Assad med flera? Eller bara en ren miss att de inte ser kopplingen? De skulle behövas i debatten om terrorsvenskarna nu när media fortsätter det rasistiska bevakandet genom att ställa frågor om varför de reste till Pakistan. Inte varför Säpo kontaktade CIA och samarbetade med pakistansk säkerhetstjänst. Och har alla glömt bort att de torterats?

Andra bloggar om: mehdi ghezali, FRA, terrorsvenskar, storebrorsamhälle, Munir Awad, Safia Benaouda, Pakistan, Säpo, kriget mot terrorismen, islamofobi