Har precis sett New Moon, andra delen i vampyrtrilogin om Bella och Edward och deras omöjliga kärlek. Jag kan inte låta bli att älska filmen. Men jag blir främst väldigt förvirrad, för enligt den debatt jag har följt om Twilight-fansen så är de mest patetiska och filmerna likaså. Det handlar om en väldigt väldigt snygg vampyr, typ. Fansen är gulliga på sin höjd, men det är lite töntigt att tanter och fjortisar går ihop i små twilight-grupper och läser böckerna, ser filmerna och diskuterar. Så när jag skulle se Twilight så hade jag förväntningar på en töntig fjortisfilm. Men jag blev så positivt överraskad. Jag sätter på genusglasögonen och ser nu tydligt. Är det någon som driver med Sagan om Ringen nördar? Eller Harry Potter nördar. Epitetet nörd har inte Twilight-fansen gjort sig förtjänta av, de kallas andra saker.
Twilight Saga, skriven av Stephenie Meyer, är tjejböcker. Och vi vet vad det innebär. Lägre kvalitet. I DN får till exempel New Moon en 2:a och recensenten skriver:
Det är uppenbart att producenterna förlitar sig på den unga publikens ”magiska tänkande”, förmågan att göra guld av plast och hitta sin egen historia i kitschen.
Vad betyder det? Filmen jämförs med Brontës Svindlande Höjder. Hur kan det vara dåligt ens? Omöjligt att förstå.
Flickboksromantik brukar dessvärre oftare locka till hån hellre än till kritikerhyllningar. Den här filmen är inget undantag: typiskt amerikanskt välgjord, med bara alltför vackra bilder.
Flickboksromantik! Men pojkboksromantik då? nej det ordet existerar ju inte ens.
De svenska skribenter passar på att jämföra med Låt den rätta komma in. Men det är ett skämt, den filmen innehöll ingen magi, den sa inget, det var en skräckfilm som bara räddades av den kvinnliga huvudrollsinnehavaren. Twilight tar ett större grepp om allt, om utanförskap, om klass, om oromantiserad kärlek, om behov , om begär, om dödsrädsla om dödsönskan. Mer existentiellt kan det inte bli. En av de få kvinnliga huvudpersonerna som tjejer har att se upp till i populärkulturen är Bella. Hon står i centrum. Människa men kär i en vampyr å ena sidan och vän med en varulv å andra sidan. Hon räds ingenting och hyser inga fördomar om varken vampyrer eller varulvar, och det låter töntigt men är fint. Människan är inte det högst stående varelsen. En kvinnlig huvudperson som dissar shopping och ytlighet, hon räds inte den död som vilar över henne när hon ger sig hän åt kärleken från en vampyr som törstar efter hennes blod. Men han håller emot! Det är fint och visar, tycker en överanalyserande jag, på social konstruktivism. Vill vi kan vi bli nästan vad som helst och besegra våra rädslor. Och bli några andra. Jag älskar att det inte finns något som helst spår av Highschoolfilm-tendenser i filmen. Ingen mobbning, ingen yta, ingen ful tjej som blir snygg och populär i slutet- filmerna handlar inte om detta som sagt, utan om att leva. Jag känner igen mig och tycker att det är befriande, jag är 26 men det är få filmer som bryter med nästan alla stereotyper en kan tänka sig. Det är pappan och inte mamman som tar hand om Bella. Och han tar hand om henne på ett sådant könssterotyptfritt sätt. Och familjen är nära vänner med “the natives” som bor i indianreservaten i närheten, de svårigheter som de möter döljer inte filmen. Det finns ingen exotism.
Bella är svår, hon är helt omöjlig, halvdeprimerad hela tiden. Envis. Orädd. Perfekt hjälte för alla tjejer som annars uppmuntras till oändlig duktighet och underkastelse för patriarkat. Och hon trånar efter den fantastiskt vackra Edward. Varför är det fel för kvinnor att tråna och fyllas av begär av en man?
Vissa menar tvärtom att Twilight Saga är sexistisk och moralistisk. Nu har jag tyvärr inte läst böckerna, och moralism om att vänta med sex före äktenskap och nej till abort är förstås inget mitt feministhjärta blir glad över. Men i filmerna märker jag inget av detta. Och jag kan fortsätta lyfta den.
Ingen replik är förutsägbar. Ingen scen förutsägbar. Och så fantastisk foto som jag tycker slår Sagan om Ringen tiofalt. Fina vinklar, ärligt skådespeleri. Hur kan filmrescensenter missa detta? Varför har vi så kassa filmrescencenter i detta land? Det här är inte första gången.
Jag tänker sträcka mig mycket långt, jag tänker säga att Twilight Saga är en kärlekssaga i samma klass som Shakespeares Romeo och Julia men utan floskler. Stephenie Meyer är nutidens Jane Austen och betyder nog lika mycket för dagens tjejer som Austen gör för äldre generationer. Och jag tänker sträcka mig ännu längre och säga att Twilight Saga är subversivt. Människor vågar ställa upp för varandra utan att begära något tillbaka. Kärlek och vänskap mellan omöjliga, mellan vampyrer, varulvar, människor. och det är människorna som är de mest ointressanta. Nej, jag har blivit drabbad av Twilight manin- och jag är stolt över det. Hädanefter tänker jag se allt som får tonårstjejer världen över hypar. De har bra smak.
Synd bara att Twilight så tydligt blivit tjejfilmer. Många många tjejer har ju sett och läst Harry och Sagan om Ringen och stått ut med nörderiet kring det. Twilightnörderiet förtjänar samma, exakt samma respekt, och kanske till och med mer för vi snackar om riktigt bra filmer och berättelser.
Nu ska jag ge mig i kast med böckerna. Fly in i en värld där det omöjliga är möjligt och människor och andra arter hela tiden tänjer sina gränser för att kunna bli bättre och kunna leva med varandra.
Ps Ramqvist skrivit om detta också med genusglasögon
Feministiska föräldrar likaså
Jag har inte sett filmerna men historien om vampyrer, som trots att de är vampyrer, står emot och visar känslor, samvete mm är ju vanligt i flera serier (Buffy, True Blood). Och även i Wheedons Dollhouse där personer trots sin bortprogrammering hittar tillbaka till sig själva.
Du skrev:
“Men han håller emot! Det är fint och visar, tycker en överanalyserande jag, på social konstruktivism.”
Ja, kanske. Jag har ofta tänkt att även om dikotomin ondska/godhet bryts upp då de onda blir goda och de onda tappar sin moral så känns det ofta som att en ursprunglig själ eller ett inre dyker upp. Men har som sagt inte sett Twilight så vet inte hur berättelsen går där. Men det är en hårfin linje, mellan determinism och aktörskap där personerna kämpar mot samhällets ramar (människa/vampyr) och där de riskerar att falla tillbaka till att ursprunglig mänsklighet.
Men sedan kanske det är mer intressant att se hur de kvinnliga huvudkaraktärerna gestaltas och agerar. Och vad de betyder för sin publik. Synd om vi ska gräva ner oss i de manliga birollerna och låta de definiera och befästa filmerna och serierna. Då är det lätt att dra undan mattorna som vi står på.
Ska genast försöka se filmerna.
/J
Allting med vampyrer i är bra per definition.
Jag har varken läst böckerna eller sett filmerna (och med det rykte de har just nu vore jag troligen för feg för att köpa dem…), men några mer generella synpunkter:
o Kärlek mellan manliga vampirer och mänskliga kvinnor är en cliche utan like. Även konflikten mellan blodlust och kärlek har gjorts många gånger.
o “Bella är svår, hon är helt omöjlig, halvdeprimerad hela tiden. Envis. Orädd.” låter i mycket plankat från olika aspekter av “Buffy”. Det samma gäller för en del andra saker du beskriver, tex umgänge med varulvar o.dy.
o En del av dina utsagor är märkliga, tex “Och han tar hand om henne på ett sådant könssterotyptfritt sätt.”: Vad ska det heta? Hur är det annorlunda mot en typisk far? Bortsett från att många fäder har en tendens att skämma bort sina döttrar, finns det inget bemärkningsvärt i det typiska förhållandet. Också: “Perfekt hjälte för alla tjejer som annars uppmuntras till oändlig duktighet och underkastelse för patriarkat.”: Que? Om någonting uppmuntras tjejer till att stå upp för sig själva och pojkar att hålla en lägre profil än vad som är naturlig för dem. (“Patriarkatet” är dessutom ett pseudo-vetenskapligt begrepp med mycket litet verkligt berättigande.)
Jag förstår vad du säger, men glasögonen du tar på dig när du säger pratar om filmen är nog inte riktigt genusglasögonen. Mycket av det du säger är ganska långsökt och jag tror att du skulle ha kunnat få Lilla Sjöjungfrun att låta feministisk om du gillat den lika mycket.
Jag älskar Jurassic Park, Terminator, Die Hard och en massa annat grabbigt. Älskar! Och visst skulle jag kunna hitta fina saker i dessa filmer, och det försöker jag göra.
Men filmerna är ändå fulla med sexism. Att jag är feminist betyder inte att filmerna jag gillar är feministiska.