Nya numret av Brand: en saknad vänstertidning är tillbaka, och imponerar stort

Så kommer äntligen förhandsexemplaret av tidningen Brand till mig. Det är stort. Ty Brand är Tidningen med stora T:et inom vänsterkretsar. Brand är cirka 112 år. Det startades av sossarna 1898, togs över av Ungsocialisterna. Under sin storhetstid var Brand en veckotidning och nådde 60 000 läsare. Socialistiska idéer som marxism, syndlikalism och anarkism har diskuterats här. Många av våra folkära så kallade proletärförfattare började sin bana här: Moa Martinsson, Nils Ferlin, Ivar Lo Johansson, Karin Boye Elise Ottesen-Jensen "Ottar" för att nämna några av många. Brand har legat nere ett tag men nu är den tillbaka.

Brands första nummer handlar om det gemensamma. The commons eller allmänningarna. Ett nobelprisvinnande ämne. Vad betyder alla dessa ord för det gemensamma egentligen? En ordlista som förklarar begrepp som kommunen, allmänningar, kommunism, gemensam välfärd (common wealths) creative commons och vi är redo för nya tankar. Privatiseringssamhället får vänta utanför ett tag. Vi börjar med att öppna upp sinnet genom att läsa ett utdrag från "Det stundande upproret" , Osynliga Kommitténs bok, som i år kommer på svenska. Starka situationistiska associationer, texten erbjuder samma tankeöppnnande effekt. En text jag väntat på utan att veta det. För vad sägs som om följande formulering:

"Gemenskaper uppstår när människor finner varandra, de fungerar ihop och bestämmer sig för en gemensam väg. Gemenskapen (la commune) är kanske det som bestäms vid det ögonblick där vi normalt skulle skiljas åt."

En symbol för det gemensamma är husockupationerna som skölja över vårt land de senaste två åren. Hela 45 ockupationer för att skapa gemensamma rum. Det har handlat om 50 minuters gemenskap (Lund Smultrongården) till 41 dagars lång gemenskap (Stockholm Anarkistiska Kliniken). Från Malmö till Umeå. Varför ockupation? För fritdshemmet Romana Trajo i Norra Fäladen i Lund var det för att försöka behålla en nedläggningshotat samlingspunkt. Ockupationen av Aspuddenbadet var för att förhindra ett rivningsbeslut som idrottsförvaltningen i Stockholm stad beslutar sig för, utan att diskutera med Badhusföreningen. Medan Aspuddsborna protesterar mot gentrifiering, det vill säga upprustning av stadsdelar som leder till att priserna höjs och ursprungsinvånarna måste flytta, protesterar de i de fattiga förorterna mot motsatsen, nedrustning. Nedmontering av service och välfärd. I Rinkeby ockuperade invånarna rinkebyhuset, ett stort hus som innehöll försäkringskassan, soc-kontoret, arbetsförmedlingen, svenska bostäder. Allt flyttades till den mer fashionabla stadsdelen Kista. Vem bryr sig om Rinkeby?

Husockupationerna berättar något om vårt samtid, om vi lyssnar. Mathias Våg skriver att Stockholms politikerna planerar att göra Stockholm till en stad i världsklass 2030. Så därför satsningar som Järvalyftet eller Söderortsvisionen. Men vad betyder detta? Till skillnad från miljonprogrammen som innehöll en helhetslösning där arbete, bostäder och sjukvårdsinrättningar skulle finnas lokalt, så är det som nu sker något annat, skriver Våg. Det sker en förtätning av Stockholm utan koppling till de lokala behoven. Vissa områden satsas det på medan andra områden blir sovstäder. Olof Öhman, projektledare i Stockholm Stad, tar med sig sin powerpointpresentation och åker Stockholm runt och håller så kallade medborgarmöten. Men folkets önskemål: trygghet, lokalsamhälle, kollektivtrafik, råkar gå stick i stäv med Stadens planering och de lyssnas inte på. Så skapas roten till motståndet.

Nick Dyer-Witheford skriver om begreppet allmäningar (commons). En möjlighet att tala om kollektivt snarare än privat ägande på tre område av allmänningar: ekologisk, samhällelig (välfärd), digitala allmäningar (tillgång till kommunikationsvägar). Och vidare om "commonism": "om kapitalismen visar sig som en oerhörd varuanhopning, är "commonism" ett mångfaldigande av allmäningar". Japp låter väldigt likt kommunism. Skillnaden? Den repressiva staten, anser Dyer- Withford. Hur göra politik för allmänningarna då? Allmänningsprojekten kräver förvisso planering men också pluralism så att det inte ska bli despotisk. Planering och antiplanering måste byggas in i varandra, skriver artikelförfattaren. Översatt till politiska rörelser: anarkister och socialdemokratin måste samarbeta. Härunder detta stora paraply kan alla vi som definierar oss som vänster, vänner av allmäningar, känna oss hemma. Om vi diggar det gemensamma måste vi ju följdaktligen digga gemenskap inom vår egen rörelse.

Dyer-Witheford säger också något annat viktigt: kanhända att kapitalismen överlever allmänningarnas projekt. Men att uppnå de viktigaste allmänningsprojekt (han nämner garanterad globalförsörjning, ransonering av koldioxidutsläpp och fri källkod) är ett steg på vägen till de djupare förändringarna vi vill komma till. En sådan här radikal men ändå pragmatisk ställningstagande som Dyer-Witherord står för, är enligt min mening exakt vad vi behöver, och jag tänker på klimatförändringarna förstås. Vi kan kompromissa med mycket, men inte med planeten.

Fler gemenskaper i Brand: Gemenskap som hittas i demonstrationer (Ekis-Ekman: "ett stort toppmöte är för demonstranterna… ett experiment i en ny samhällsordning och en kollektiv förälskelse) gemenskap som uppstår i dagliga revolutioner (Tatjana Markus skriver om Zapatisterna), gemenskap med främlingar som blir vänner (om unga Miren som träffar baskiska aktivistgubbar i fängelser på sina lördagar, berättat för Eva Bouffoon Bygren), gemenskapen mellan papperslösa och pappersfolket ( Patrik Gronostaj om syndikalisternas Register). Men det finns också brist på gemenskaper: den falska gemenskapen som kallas färgblindheten och drabbar adopterade, de så kallade "transrasiala" (Tobias Hübinette: "den liberala rasismen älskar adoptioner"), coachsamhället där vi ska coachas bort från magsår, arbetslöshet (Sara Hansson har en fantastisk seriestrip om detta, men inte fan bryr sig en coach om hur vi egentligen mår). Eller de osäkra anställningarna och ungdomsarbetslösheten som skenar iväg (Redaktören Samiara Ariadad om de "tillfälliga" anställningar och vikten av det fackliga löftet)-

Så vad som händer vid läsningen av Brand är att jag börjar hallucinera och ser gemenskap överallt, eller brist på densamma. Allt handlar ju om gemenskap i olika former och om politik för eller mot detta, inser jag. Finns det något annat? Det skapas rum i mina tankar och de mår bra av att uppehålla sig kring det gemensamma, allmänningar, "commonism" eller kommunism för den delen. Men visst saknas något. Det borde ha varit mycket om den ekologiska allmänningen, vår planet. Mer konkret: klimatfrågan. Den enda allmänningen som har en deadline. Hur ser vi till att planeten, vår gemensamma allmänning, delas lika, med respekt för sociala behov och hållbarhet? Politiken behöver vi nu nu nu! Och jag saknar gemenskap med feminsitisk politik. Viktiga försvarare av allmänningar, välfärden, reproduktiv ekonomi som inte mäter i tillväxt utan snarare återväxt.

Och hur får vi "vanliga" människor, som inte ser sig själva som politiska aktivister, in i gemenskapen? Låt oss inte glömma att stödet för välfärdstaten fortfarande är högt i Sverige. Det visas ju inte minst i husockupationerna, det är långt ifrån bara aktivister som driver dem nu, utan det är människor som kanske tidigare aldrig agerat aktivistiskt. Denna medvetenhet, som finns i folksjälarna, och denna beredvillighet att engagera sig för välfärden hos den stora massan, måste vi ta till vara. Vi ska ju inte vara en förtrupp som aktivister som ska leda "de andra" rätt, (jag kan inte låta bli att läsa in en "vi och dom" stämning i artikeln om Romana Traja).

Så Brand är tillbaka och skapar hopp i mitt hjärta. Nya numret av Brand visar att Brandredaktionen och medarbetarna är delaktiga aktivister i samhället och därför ser de viktigaste strömningarna. Det är den viktigaste grunden för en intressant vänstertidning. Men då får Brand inte glömma inte feministerna och se till att prioritera klimatfrågan som den allra viktigaste frågan. Det handlar inte om "eventuellt koldioxidransonering", vilket var den mest radikala formuleringen jag hittade i tidningen (Dyer-Witheford artikeln). Det handlar om koldioxidransonering. I Brand borde vi läsa de mest radikala förslagen om klimatomställningen i samhället.Jag hoppas det blir så också.

Bra jobbat redaktören, redationen och alla medarbetare, en riktig läsvärd tidning har ni skapat.

Arena och niqabförbud: Esbati, Ohly och Malm mer feministiska än de flesta feminister?

I en enkätstudie i Arena nr 6 december 2009 ställs frågor om burka, niqab och hijab. Det är inte första gången. Bland annat ägnades ett helt nummer åt slöjan nr 2008. Då som den här gången saknades röster från de som själva bär hijab på något sätt. År 2008 intervjuades till exempel två konvertiter som tagit av sig slöjan. Ingen med invandrat ursprung, ingen som har valt att ha slöja. En kan sätta kaffet i sin feministiska och antirasistiska hals för mycket mindre.

I ett svar från Dan Munter angående nr 6, plockas så svaren från Ali Esbati, Andreas Malm, Stefan Jonsson och Lars Ohly ut och dissekeras. Alla är kritiska till förbud mot burka, nikab eller slöja. Munter tycker att det är förvånande att de är så ”oaffekterade” över slöjans betydelse för underkastelse och slutar sin artikel med: ”Det är stötande och jag tror att historiens dom över hur vänstern hanterat invandrarkvinnornas intressen blir hård. Mycket hård.” Här finns det mycket affektion. Men frågan är om inte historiens dom över de delar av vänstern som förbisett islamofobin som bärande del i den ökade fascismen blir värre. Jag är fruktansvärt övertygad om att den domen är den vi bör rädas, speciellt som en tongivande vänstertidning som Arena, så vitt jag läst, på senare år inte skrivit om den ökade islamofobin. Däremot har den diskuterat slöjan i flera omgångar. Det är alltså mer befogat att påstå att vänstern är bättre på att kritisera hijab och vad den representerar än att kritisera islamofobin. Speciellt efter Nalin Pekguls märkliga utspel i denna fråga som kommer var och varannan vecka. Det är överkorsande frågor, eftersom muslimska kvinnor också är kvinnor.

Detta inlägg kommer att bli mycket långt, det finns så mycket att säga om detta. Men jag hoppas att ni orkar hänga med. Annars är snabbversionen: jag anser att Malm och c:o är mer feminister än många andra feminister i frågan om muslimska kvinnors rättigheter som är en av de viktigaste feministiska frågorna eftersom de är extremt marginaliserade och stigmatiserade på alla samhällsnivåer. Vi befinner oss i Sverige inte i Iran.  Muslimska kvinnor är också kvinnor, och de är också muslimer. Niqab, burka slöja är symboler för patriarkatet. Krossa patriarkatet.  Men så är också att raka benen, korta kjolar eller pösiga byxor symboler för detta. Krossa patriarkatet. Alla vi bär hijab. Det bästa för att krossa homofobin och sexismen är att gå nakna. Men jag vill inte det. Vi måste krossa patriarkatet med andra medel än rasistiska och sexistiska lagförslag som dimper här och var runt om kring oss.

Är Malm, Esbati med fleras syn på niqab och burka ofeministisk?

Jag vet inte något om Munters feministiska engagemang och varför han då tycker att dessa män liksom sviker kvinnorna. Så jag tänkte göra en egen feministisk analys av Malms, Esbatis, Jonssons och Ohlys svar, för att se om det där med historiens dom kan stämma.  Vad säger då dessa herrar, uttalade antirasister och vänster men vars feministiska åsikter vi vet mindre om? Låt oss fokusera på frågan 2 (av tre möjliga) och göra en feministisk kontroll.

Vilket är viktigast att försvara när det gäller niqab och burka; kvinnors fri- och rättigheter eller religionsfrihet? (att det är en extremt dåligt formulerad frågan som inte alls tar hänsyn till intersektionalitet, verkligheten, dikotomisk så en blir rädd, är ett eget inlägg i sig)

Jonsson: Båda ska försvaras. Och i den mån det uppstår konflikt mellan dem är det de berörda kvinnorna som ska avgöra. Feministisk kontroll: godkänt! Fokuserar på kvinnorna, de ska avgöra. Och kvinnors fri och rättigheter är inte en motsats till religionsfrihet, religionsfrihet är en av kvinnornas fri och rättigheter. Visst, ingen affektion, minuspoäng för det.

Ohly: Frågeställningen är i sig mycket tveksam. Det är självklart att underordning av kvinnor aldrig kan försvaras utifrån religiösa förklaringar. Men en lagstiftning som förbjuder slöja i olika former är inte någon bra metod för att bekämpa förtryck eller underordning av kvinnor. Ett förbud riskerar snarare att försvåra för dem som lever med en press att bära slöja och riskerar att snarare förstärka utanförskap och stigmatisering av muslimska kvinnor. Även om man kan konstatera att slöjan är en del av ett patriarkalt system, är kvinnor som bär slöja inte nödvändigtvis förtryckta eller offer på ett individuellt plan. Det är viktigt att också komma ihåg att många bär slöja frivilligt som en symbol som är intimt förknippad med deras religion, kultur och identitet. Många lever sina liv precis som vem som helst utan att slöjan är ett hinder. Ett viktigare försvar av kvinnors fri- och rättigheter än att driva på för förbud handlar exempelvis om att stärka förutsättningarna för kvinnor med utländsk bakgrund i arbetslivet, i skolan och när det gäller deltagandet samhället i övrigt. Feminstisk kontroll: Absolutely godkänt: Slöja är resultat av patriarkat. (plus för att han nämner patriarkatet). Fokuserar på att kvinnor inte bara är offer, de har möjligheter att uttrycka motstånd. Fokuserar på att de niqab- och burkabärande kvinnorna (hur många som bär burka i Sverige har jag ingen aning om) också befinner sig (oftast) i arbetarklass med få materiella resurser, att stigmatisera dem vidare är ingen bra idé. Han framför egna förslag. Han är verkligen i affekt.

Malm: Frågan är felställd. Jag kan inte se att ett förbud för ansiktsslöjor skulle vara ett försvar för kvinnors fri- och rättigheter. Kvinnokroppen bör inte vara föremål för lagstiftning, varken genom påbud om eller förbud för kläder. I den mån niqab är en kvinnofälla kan den inte upplösas genom lagstiftning, på samma sätt som man inte kan förbjuda kvinnor från att bli hemmafruar, tolvbarnsmammor eller porrskådisar. Men så är det inte heller ett feministiskt engagemang som driver vågen av slöjförbud i Europa: bara den mest naive kan tro det. Feministisk kontroll: Godkänt! kvinnokroppen bör inte vara föremål för lagstiftning. Malm sätter också frågan i sitt samhälleliga kontext: ökad rasism i Europa. Plus för detta. Förbud som riktar sig mot kvinnors klädsel är inte feminstiskt drivna krav. Helt korrekt. Litet minus: ”i den mån niqab är en kvinnofälla..” niqabbärande kvinnor, hemmafruar, porrskådisar är enligt mig alla i kvinnofällor, inget snack om det. Men klart godkänt som sagt.

Esbati: Uppdelningen är konstruerad. Kampen for kvinnors fri- och rättigheter förs inte framåt av att vissa religiösa kvinnor omyndigförklaras, att kvinnoförtryck reduceras till deras klädesplagg och att kvinnorörelsen sätter sig i släptåg bakom högerns muslimhets. Feministisk kontroll: word up! Enkelt formulerat men självklart kunde det ha skrivits mer. han får minus för att han skriver kvinnoförtryck istället för patriarkat.  Men här finns affekt minsann, en skönjbar ilska mot den klumpigt formulerade frågan, det krävs list för att inte hamna i fällan som skapas här. Godkänt

Jag tycker Schymans svar är väldigt bra här så jag klipper in det också: Kvinnors fri- och rättigheter är mänskliga fri- och rättigheter, det vill säga universella rättigheter som måste försvaras överallt, hela tiden, av alla. Ett grundläggande krav från kvinnor världen över, i alla världsdelar, inklusive Europa, är kravet på den sekulära staten, det vill säga att staten ska stå fri från all inblandning av religion i alla sina förehavanden. Den sekulära staten inbegriper/ ska vila på religionsfrihet (både frihet att välja/utöva religion och frihet att låta bli). Feministens kommentar: den sekulära staten är viktigt för feminism och även etniska minoriteter. Men en grundbult är religionsfriheten. Arena vill göra frågan till antingen eller. Det är inte möjligt, Schyman faller inte heller ner i den där smart komponerade fällan.

Resultat av den feministiska kontrollen

Jag anser att herrarna ovan klarar sig utmärkt i den feministiska kontrollen. Munter har inget att vara ledsen över. Den feminism jag utgick från var en intersektionell feminism som inte essentialiserar kvinnor till att bara vara kvinnor. Kvinnor är också muslimer, de har också olika funktionalitet, klass, sexualitet, könsidentitet. Herrarna diskuterar den kontext som förbuden uppkommit i, de vägrar sälla sig till den dikotomi som ställer kvinnors rättigheter mot religionsfrihet. Båda delarna är fundamentala för en sekulär, demokratiskt stat.  Att vilja kämpa för muslimska kvinnor genom att lagstifta om deras kroppar, hur mycket vi än hatar att kvinnor känner sig nödgade att använda niqab, är för jävligt, rent ut sagt.  En av de grundläggande feministiska kraven är att låta kvinnokroppen vara. Att inte reglera detta. Detta krav verkar Malm och Esbati och Ohly förstå mycket bra.

Jag förstår att Munter försöker göra en grej av att det bara är män som är fullständigt emot burka eller niqabförbud och de låter mycket bestämda i sina åsikter. Men Schyman uttrycker liknande resonemang. Och i övrigt saknas mer intersektionellt inriktade feminister såsom Paulina De los Reyes, Edda Manga, Irena Molina, Diana Mulinari. Lawen Mohtadi är i och för sig en del av den skaran, men jag ser inte någon antirasistisk analys av frågorna, den rasistiska kontext frågorna lyfts upp i diskuterar hon inte, vilket gör att hon brister rent intersektionellt i enkäten. Det problematiska med att reglera kvinnokroppen diskuteras inte. Med mer intersektionella feminister hade stödet för Jonsson och c:o ökat mer och visat att många feminister och kvinnor är emot fokuseringen på hijab samtidigt som de vill bekämpa den patriarkat som ligger bakom den. Så det går inte att dra några som helst slutsatser, av den art Munter gör, om frågan om vänstermännens åsikter om muslimska kvinnors rättigheter och historiens dom. Fast det låter ju läckert med begreppet ”historiens dom”. Jag blir glad när jag kan använda det begreppet också. I mina ögon försvarar dessa herrar kvinnors mänskliga rättigheter bättre än de andra i enkätstudien. Läs till exempel dessa hisnande svar, från samma studie:

Haideh Daragahi och Arne Ruth:

Under de senaste trettio åren har slöjan fått en ny roll som uniform för politisk islam i så väl den muslimska världen som i länder islam är en minoritetsreligion. Det som ursprungligen varit ett verktyg för sexuellt förtryck har förvandlats till en propagandafaktor för politiska strävanden både lokalt och globalt. Kvinnor tvingas bära slöjan som ett synligt tecken på en politiskt definierad islams numerära styrka. När den bärs frivilligt överger kvinnan sin individuella identitet till förmån för kollektivets politiska mål.

Har någon/några läst mycket Eurarabienlitteratur på sistone?

Och åt andra håller svarar Farnaz Sajadi sjukt kvinnofientligt. På frågan om vad som ska prioriteras, kvinnors rättigheter eller religionsfrihet: Religionsfrihet. Eller jag skulle nog säga rätten att få värna om de traditioner man växt upp med. Och senare: Hijab är en mer ”naturlig” del av islam.

Feministen hoppar till här, OMG. Naturlig del? Enligt männen eller kvinnorna?

Pernilla Ouis: Snarare skulle jag säga att bruket av ansiktsslöja är diskriminerande gentemot omgivningen, och framför allt gentemot män, som ses ”som djur” och vidare: Jag tycker att bruket av ansiktsslöja är en självisk handling, som visar ringa omtanke mot omgivningen. Det handlar om en slags religiös snobbism och en önskan att skaffa sig pluspoäng hos Gud. Jag tycker också det är en trist debatt som jag egentligen tycker inte vi ska ägna så mycket intresse. Det är tyvärr så att dessa få muslimska kvinnors önskan att täcka ansiktet spär på islamofobin i samhället.

Hoppsan. Så vi har rätt att se kvinnors vackra hår och ansikte? Det handlar om svenskarna som diskrimineras? Omvänt rasism alltså, det gamla maktblinda skitargumentet. Och att islamofobin, rasismen, beror på blattarna själva och hur de beter sig. I så fall: sexism beror på kvinnors klädsel?

Niqab, burka och slöja ÄR uttryck för patriarkat

Ingen behöver övertyga en feminist med bakgrund i Iran att olika former av hijab är ett uttryck för patriarkatet. Vad skulle kvinnor känna ett behov att dölja sig för, om inte för patriarkatet? Varför skulle kvinnor känna sig nödgade att dölja sina kroppar, rikta skammen inåt, om det inte vore för den patriarkala ordning där mäns våld mot kvinnor är ledordet? Varför anses det vara av god religiös sed att dölja just kvinnans hår och inte mannens hår? På samma sätt, i en svensk kontext: varför rakar kvinnor benen? Varför tar vi på oss korta kjolar? Varför tar vi inte på oss korta kjolar? Varför frågar domare i rätten om svenska kvinnors klädsel? Varför kallar svenska tjejer och killar tjejer med ”för” kort kjol för hora? Varför undviker tjejer högklackat och minikjol, vi är många som inte är helt bekväma med dessa, varför döljer vi oss? Varför går inte jag naken, varför är vi inte fler som solar toppless? På grund av patriarkatet förstås. Men är inte vi, som rakar benen, inte går nakna, inte solar toppless, inte har minikjolar, lika mycket förtryckta som slöjbärande kvinnor? Representerar inte vi också en uppdelning mellan könen, att vi ska göra oss fina för män, men inte för fina för då suktar vi dem och driver dom till att våldta oss? Upprätthåller inte vi heteronormen? Ökar hatbrotten mot HBT-personer genom att bete oss som om det finns två självklara kön? Representerar inte vi också en offerroll, varför kan jag inte skita i att raka benen? Eller när jag inte rakar mig under armarna för att slippa få lika många sexualiserade blickar: är jag då en svikare? Är det hijab? Mohtadi skriver i enkäten att burka och niqab symboliserar: ”att hålla kvinnor i fysiskt, politiskt, socialt och symboliskt slaveri.” Skönhetsindustrin i kapitalistiska väst är också ett slaveri, (lästips: Skönhetsmyten med Naomi Woolf). Måste jag, som kvinna, föra kampen mot patriarkatet varenda dag? Är det så fel att i Sverige gömma sig bakom en sjal, en burka, en niqab, för en stund för att slippa alla dessa mäns blickar? Måste dessa kvinnor, när de nu har skiten på sig, förvisso slippa mäns sexualiserande blickar, men istället bli utsatta för rasisters blickar?

I en svensk kontext är en av de största feministiska kamperna just nu kampen mot islamofobin, eftersom den marginaliserar muslimska kvinnor, stigmatiserar dem, fokuserar på deras kroppar, vill kontrollera deras kroppar. De är redan ekonomiskt marginaliserade, blir deras chans på arbetsmarknaden bättre i ett islamofobiskt klimat? Jag blir förundrad över att Arena inte verkar se detta, det märks i alla fall inte i artiklar, temanummer eller något liknande, att de tar frågan seriöst. Att de diskuterar muslimska kvinnors rättigheter i fler avseenden än bara deras eventuella hijab. Esbati, Malm, Jonsson, Ohly är mer feminister i denna fråga än många andra feminister som hör slöja och får fullständig total blackout. De är några. De ser Iran, de ser Khomeini, de förflyttar sig till 1979. Men hallå, vi befinner oss i Sverige! Vi bär alla hijab på ett eller annat sätt i patriarkatet där vi inte kan vara klädda precis som vi vill. Det blir inte bättre att begränsa det utrymmet ytterligare för kvinnor genom förbud. Gör inte de muslimska kvinnorna med slöja, burka, niqab, till ”de andra”. De är en del av vår gemensamma kamp mot patriarkatet som ska krossas, och sedan ska vi alla ha på oss precis vad vi vill. Och vi kommer vara lyckligare än någonsin.

Obs!!Hör Konflikt om myterna kring Al- Shabab och diskoteksfundamentalister i Rinkeby. http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1300&grupp=9035&artikel=3650742

Esbati har också hört programmet.

PS: också intressant att Arena själv skriver i tidningen: oväntat många tillfrågade visade sig ointresserade eller ansåg sig inte tillräckligt pålästa. What? Jag hittar inte stöd för detta i svaren. Åsikterna om Jonsson, Malm och Esbati verkar vara på förhand bestämda.

Väljarna har sagt sitt: jämställda löner och arbetstidsförkortning viktigast

Så här blev listan efter den öppna webbomröstningen:

• Jämställda löner
• Arbetstidsförkortning
• Ett nej är ett nej – brist på samtycke är grund för våldtäkt
• Human asylpolitik
• Grön omställning
• Individualiserad föräldraförsäkring
• Global rättvisa
• Ett modernt föräldrabegrepp
• En samlad social försäkring
• Ett arbetsliv fritt från diskriminering
• Säkerhetspolitik för människor – inte stater
• Gör barns rättigheter till lag
• Jämställt företagande i ett jämställt näringsliv
• Aktivera pensionspengarnatill klimatomställning

Gudrun Schyman om F!:s politik för jämställda löner:

”Att löneskillnaderna mellan män och kvinnor stått stilla i över trettio år och nu dessutom ökar är pinsamt för Sverige. Allt fler inser att dagens system inte räcker. Därför vill vi inrätta en jämställdhetsfond finansierad av arbetsgivarna och staten tillsammans för att omfördela pengar till de underbetalda kvinnodominerade sektorerna.”

Det ska bli ett sant nöje att driva frågan om arbetstidsförkortning en viktig fråga för klimatet, miljön, jämställdhet, jämlikhet och hållbarheten.  Och det är bra att nej är ett nej kom högt på listan (även om jag inte tycker om rubriken som fokusera på offret, tänk om en inte kan säga nej, om en är paralyserad av skräck? ) , jag tror att det våldtäkterna i Bjästa och samhällets hedershets mot våldtagna visade oss alla varför F! behövs och varför frågor om kvinnors rätt till att slippa bli våldtagna och antastade, fortfarande är brännheta. Vi har inte kommit långt.

Jag är också väldigt nöjd över att klimat och human asylpolitik hamnade på topp 5, frågor som handlar om liv och död. Och återigen är det bevisat att klimatfrågan är en av de viktigaste frågorna för väljarna, flera undersökningar visar på detta ( Läs här, här, här, här och här). Och klimatet är en viktig feministisk fråga, men vi feminister har nog misslyckats med att visa det och prioritera frågan själva. Detta måste ändras.

Andra som bloggar: Veronica Svärd

Öppet brev till Nalin Pekgul: ”Vad menar du med extrema muslimer?”

Hej

Mitt namn är Roya Hakimnia, jag är f.d socialdemokrat som nu är engagerad för Feministiskt Initativ, jag är också bloggare och debattör. Jag skriver till dig med anledning av ett nyhetsinslag med dig som jag såg igår. Jag blev väldigt illa berörd av inslaget. Skälet till detta var flera. Ett var att du insinuerade, eller till och med sa rakt ut, att det är lättare för invandrade att bli politiker, att man inte har så mycket krav på dessa. Som en invandrad politiker känner jag mig illa berörd av detta generaliserande påstående. Jag har varit partipolitiskt aktiv sedan 17 års ålder och har, trots min ringa ålder en hel del i bagaget. Jag minns tydligt möten där de invandrade, trots gedigna kunskaper i hemlandet, inte blir lyssnade på eller till och med hånade, för att de inte talar perfekt svenska. Både du och jag borde ju veta att det i det högsta politiska organet, vår parlament, saknar tillräcklig representation för invandrade. Bara 17 av de 349 ledamöterna har invandrarbakgrund http://www.svartvitt.se/red_ord_sep06.htm enligt denna undersökning av Svart Vitt. År 2002 var de 23. Antalet invandrade minskar. Hur förklarar du då detta med att kraven på invandrade är för låga? Skulle vi ha haft ännu mindre invandrade enligt dig? Är inte denna underpresentation ett större problem, eller i alla fall ett problem värt att nämnas, i samband med dina personliga åsikter om att invandrade har för låga krav på sig?

Det är väldigt allvarliga påståenden du kommer med i inslaget, som generaliserar och drabbar många muslimer och människor med invandrad bakgrund. Jag hoppas att du har ordentligt med belägg för dessa. Och det räcker inte med personliga erfarenheter, mina personliga erfarenheter är att det är mycket högre krav på invandrade politiker men jag skulle aldrig gå ut i nyheterna och säga det som om det vore en sanning, utan belägg i olika rapporter och undersökningar som visar just detta. Jag vill kunna värdera den här informationen som du gav igår, det kan jag inte utifrån dina svepande spekulationer. Jag undrar därför om du kan berätta lite mer om dessa påståenden och var de är hämtade ifrån:

1. Att extrema muslimer står bakom antisemitiska brott i Malmö
2. Att invandrade folkvalda har lägre krav på sig
3. Jag undrar också vad är extrem muslim är? Jag hittar inga defintioner på denna term någonstans.
4. Jag undrar också varför du klumpar ihop ”extrema muslimer” med turkiska nationalister? Vad har de gemensamt förutom sitt svarta hår? Sjävklart är det fruktansvärt att de inte godkänner folkmordet på armenier med flera, men vad har det att göra med islam? Har de inte mer gemensamt med svenska nationalister?

Oavsett om en är Sverigedemokrat, Socialdemokrat eller medlem i Feministiskt Initiativ, oavsett om en själv är invandrad eller inte, om en är muslim eller kristen, kan en uttrycka sig och handla rasistiskt. Inslaget igår bidrog till en rasistisk diskurs som breder ut sig i samhället, där muslimer kritiseras varannan vecka, i samma veva som en säger att de inte får kritiseras. Men sällan, mycket sällan, finns det fakta bakom påståenden. Läs till exempel senaste tidningen Mana där Irene Molina och Diana Mulinari skriver om just detta problem. Det börjar likna en ny Mccarhtyism där muslimerna är de nya kommunisterna, det är en farlig utveckling och ansvaret ligger på alla som deltar i debatten att debatten blir sansad och handlar om fakta, inte rädslor och känslor.

I min stora släkt är vi många som röstat på sossarna och tagit oss till Sverige, istället för USA, just på grund av Olof Palme. Ingen av dessa röster läggs längre på socialdemokraterna. Jag tror att vi är många fler med invandrad bakgrund som är besvikna, vi ser ju tydligt att socialdemokraterna inte har en antirasistisk politik längre, varken internationell solidaritet eller solidaritet med de grupper som har det allra svårast. Och kollar vi socioekonomiskt så vet vi att utomnordiska invandrade och särskilt muslimer är längst ner på alla samhällsplan, du har väl läst Kamali mfl rapport? Detta talar ni inte längre om, utan alla era senaste debatter har handlat om en liten grupp ”islamister” eller ”extrema muslimer”. Viktigt, visst för alla de som berörs av religiös patriarkal dogmatism, men till vilka proportioner? Hur länge, hur ofta, hur spekulativt får debatterna bli? Tror du inte att en antirasistisk feministisk politik som ger människor jobb, bostad och ger kvinnor mer makt, höjda löner och inflytande, är det bästa sättet att minska stödet till extremister? Var är maktanalysen, klassanalysen, var är er politik egentligen mot extremism? Varför talar du inte om detta, du som har makt och inflytande och får vara på nyheterna, i tv, i stora dagstidningar?

Det är med sorg som jag skriver detta brev, det var inte tänkt att bli så här långt men jag vet inte hur jag annars ska hantera den enorma besvikelse och ilska som drabbade mig igår när jag kollade på nyheterna igår.

Vänligen

Roya Hakimnia

Shirin Neshats Kvinnor utan män är ett mästerstycke

Nu har jag till slut sett filmen Kvinnor utan män, av regissören och konstnären Shirin Neshat . Filmen är byggd på en bok med samma namn av Sharhnush Parsipur. Jag blev överväldigad. Det fanns inga skådespelare, det fanns bara fyra starka porträtt av fyra kvinnor. De vackra replikerna kunde ens inte översättas till svenska, ord saknades i det svenska språket, och det som orden inte kunde säga förmedlades av det vackra fotot. Jag tror att alla kan känna igen sig i någon av de fyra starka porträtten av fyra starka människor: Munis, Zarin, Faezeh och Fakhri. Vi följer dem under några skälvande dagar 1953 när den folkvalde iranska premiärministern Mosaddegh kuppas på på initiativ av britterna med hjälp av amerikanska CIA. Stora ekonomiska intressen stod på spel för de imperialistiska makterna. Mosaddegh, med stöd från stora delar av den iranska befolkningen, ville nationalisera AIOC Anglo-Iranian Oil Company, få vinsterna att komma iranierna till del och inte stjälas av den brittiska regeringen. Shahen och britterna tyckte annorlunda. Irans väg till demokrati och fria val blev för alltid förändrad. Det är denna politiska kontext som de fyra kvinnorna lever i och i filmen ses supportrar till Mosaddegh och kommunistiska Tudeh som också driver nationaliseringsfrågan, protestera på gatorna.

I hemmen pågår en annan kamp, en kamp mot fyra väggar som stänger in människor bara för att de är kvinnor, fyra väggar av latent våld, hot om våld och till slut svidande ord och slag. På gatorna går kvinnorna tillsammans med männen för att demonstrera och kämpa för demokrati. Men i hemmen kan kamraterna lika gärna vara förtryckare. En inhemsk imperialistisk armé av frivilliga soldater och civila som rycker ut för att försvara seder, traditioner, manlighet, religion, alla argument för samma patriarkat. Men på samma sätt som det finns ett motstånd mot den brittiska imperialismen, finns ett starkt motstånd mot den inkräktande manligheten. Neshat visar på fyra olika sätt att göra motstånd och framförallt visar hon, till skillnad från de flesta filmer, att kvinnor gör motstånd och inte är passiva offer.

Filmen är väldigt suggestiv, verklighet och dröm flyter in i varandra. Går det inte att leva fullt ut i verkligheten är fantasin nära till hands. Ett gammalt hus med en fruktträdgård på landet blir tillflyktsorten för dessa kvinnor, men en av dessa väljer att inte fly utan går tillbaka till sina kamrater på Teherans gator. De andra får tillsammans uppleva en fristad, men tiden där blir kort. Och inte ens bland vänner får de en fristad, åsikter om utseende, beteende, hur en riktig kvinna bör vara, är kanske som starkast bland vänners skvallrande. Och storpolitiken i form av militärer bryter sig in på en privat fest och den föreställda avskilda världen förstörs.

Det går inte att fly, vi måste stanna kvar och kämpa. Det gäller fortfarande. Shirin Neshat tillägnar filmen alla de människor som fått sätta livet till i Iran för demokrati, från den konstitutionella revolutionen år 1906 till den gröna rörelsen 2009/10. Det är svårt att ha dessa blodiga, modiga och sorgliga historier i sitt kollektiva bagage och leva ett vanligt liv helt oberörd av den svåra frihetskamp som människor i Iran och världen över för varje dag. Medvetenheten lever i varje andetag, denna känsla fångar Neshat på ett mästerligt sätt.

Länkar:

DN recenserar och ger bara en 3/5
Svd ger 5/6
Och så här tycker folket på IMDB

Våldtäkterna i Bjästa och hederskulturer

Jag skrev häromveckan om våldtäkterna i Bjästa i ETC. Läs här.

Bland andra Veronica Svärd, Gudrun Schyman och Elin Grelsson har skrivit om ämnet.