Nya numret av Brand: en saknad vänstertidning är tillbaka, och imponerar stort

Så kommer äntligen förhandsexemplaret av tidningen Brand till mig. Det är stort. Ty Brand är Tidningen med stora T:et inom vänsterkretsar. Brand är cirka 112 år. Det startades av sossarna 1898, togs över av Ungsocialisterna. Under sin storhetstid var Brand en veckotidning och nådde 60 000 läsare. Socialistiska idéer som marxism, syndlikalism och anarkism har diskuterats här. Många av våra folkära så kallade proletärförfattare började sin bana här: Moa Martinsson, Nils Ferlin, Ivar Lo Johansson, Karin Boye Elise Ottesen-Jensen "Ottar" för att nämna några av många. Brand har legat nere ett tag men nu är den tillbaka.

Brands första nummer handlar om det gemensamma. The commons eller allmänningarna. Ett nobelprisvinnande ämne. Vad betyder alla dessa ord för det gemensamma egentligen? En ordlista som förklarar begrepp som kommunen, allmänningar, kommunism, gemensam välfärd (common wealths) creative commons och vi är redo för nya tankar. Privatiseringssamhället får vänta utanför ett tag. Vi börjar med att öppna upp sinnet genom att läsa ett utdrag från "Det stundande upproret" , Osynliga Kommitténs bok, som i år kommer på svenska. Starka situationistiska associationer, texten erbjuder samma tankeöppnnande effekt. En text jag väntat på utan att veta det. För vad sägs som om följande formulering:

"Gemenskaper uppstår när människor finner varandra, de fungerar ihop och bestämmer sig för en gemensam väg. Gemenskapen (la commune) är kanske det som bestäms vid det ögonblick där vi normalt skulle skiljas åt."

En symbol för det gemensamma är husockupationerna som skölja över vårt land de senaste två åren. Hela 45 ockupationer för att skapa gemensamma rum. Det har handlat om 50 minuters gemenskap (Lund Smultrongården) till 41 dagars lång gemenskap (Stockholm Anarkistiska Kliniken). Från Malmö till Umeå. Varför ockupation? För fritdshemmet Romana Trajo i Norra Fäladen i Lund var det för att försöka behålla en nedläggningshotat samlingspunkt. Ockupationen av Aspuddenbadet var för att förhindra ett rivningsbeslut som idrottsförvaltningen i Stockholm stad beslutar sig för, utan att diskutera med Badhusföreningen. Medan Aspuddsborna protesterar mot gentrifiering, det vill säga upprustning av stadsdelar som leder till att priserna höjs och ursprungsinvånarna måste flytta, protesterar de i de fattiga förorterna mot motsatsen, nedrustning. Nedmontering av service och välfärd. I Rinkeby ockuperade invånarna rinkebyhuset, ett stort hus som innehöll försäkringskassan, soc-kontoret, arbetsförmedlingen, svenska bostäder. Allt flyttades till den mer fashionabla stadsdelen Kista. Vem bryr sig om Rinkeby?

Husockupationerna berättar något om vårt samtid, om vi lyssnar. Mathias Våg skriver att Stockholms politikerna planerar att göra Stockholm till en stad i världsklass 2030. Så därför satsningar som Järvalyftet eller Söderortsvisionen. Men vad betyder detta? Till skillnad från miljonprogrammen som innehöll en helhetslösning där arbete, bostäder och sjukvårdsinrättningar skulle finnas lokalt, så är det som nu sker något annat, skriver Våg. Det sker en förtätning av Stockholm utan koppling till de lokala behoven. Vissa områden satsas det på medan andra områden blir sovstäder. Olof Öhman, projektledare i Stockholm Stad, tar med sig sin powerpointpresentation och åker Stockholm runt och håller så kallade medborgarmöten. Men folkets önskemål: trygghet, lokalsamhälle, kollektivtrafik, råkar gå stick i stäv med Stadens planering och de lyssnas inte på. Så skapas roten till motståndet.

Nick Dyer-Witheford skriver om begreppet allmäningar (commons). En möjlighet att tala om kollektivt snarare än privat ägande på tre område av allmänningar: ekologisk, samhällelig (välfärd), digitala allmäningar (tillgång till kommunikationsvägar). Och vidare om "commonism": "om kapitalismen visar sig som en oerhörd varuanhopning, är "commonism" ett mångfaldigande av allmäningar". Japp låter väldigt likt kommunism. Skillnaden? Den repressiva staten, anser Dyer- Withford. Hur göra politik för allmänningarna då? Allmänningsprojekten kräver förvisso planering men också pluralism så att det inte ska bli despotisk. Planering och antiplanering måste byggas in i varandra, skriver artikelförfattaren. Översatt till politiska rörelser: anarkister och socialdemokratin måste samarbeta. Härunder detta stora paraply kan alla vi som definierar oss som vänster, vänner av allmäningar, känna oss hemma. Om vi diggar det gemensamma måste vi ju följdaktligen digga gemenskap inom vår egen rörelse.

Dyer-Witheford säger också något annat viktigt: kanhända att kapitalismen överlever allmänningarnas projekt. Men att uppnå de viktigaste allmänningsprojekt (han nämner garanterad globalförsörjning, ransonering av koldioxidutsläpp och fri källkod) är ett steg på vägen till de djupare förändringarna vi vill komma till. En sådan här radikal men ändå pragmatisk ställningstagande som Dyer-Witherord står för, är enligt min mening exakt vad vi behöver, och jag tänker på klimatförändringarna förstås. Vi kan kompromissa med mycket, men inte med planeten.

Fler gemenskaper i Brand: Gemenskap som hittas i demonstrationer (Ekis-Ekman: "ett stort toppmöte är för demonstranterna… ett experiment i en ny samhällsordning och en kollektiv förälskelse) gemenskap som uppstår i dagliga revolutioner (Tatjana Markus skriver om Zapatisterna), gemenskap med främlingar som blir vänner (om unga Miren som träffar baskiska aktivistgubbar i fängelser på sina lördagar, berättat för Eva Bouffoon Bygren), gemenskapen mellan papperslösa och pappersfolket ( Patrik Gronostaj om syndikalisternas Register). Men det finns också brist på gemenskaper: den falska gemenskapen som kallas färgblindheten och drabbar adopterade, de så kallade "transrasiala" (Tobias Hübinette: "den liberala rasismen älskar adoptioner"), coachsamhället där vi ska coachas bort från magsår, arbetslöshet (Sara Hansson har en fantastisk seriestrip om detta, men inte fan bryr sig en coach om hur vi egentligen mår). Eller de osäkra anställningarna och ungdomsarbetslösheten som skenar iväg (Redaktören Samiara Ariadad om de "tillfälliga" anställningar och vikten av det fackliga löftet)-

Så vad som händer vid läsningen av Brand är att jag börjar hallucinera och ser gemenskap överallt, eller brist på densamma. Allt handlar ju om gemenskap i olika former och om politik för eller mot detta, inser jag. Finns det något annat? Det skapas rum i mina tankar och de mår bra av att uppehålla sig kring det gemensamma, allmänningar, "commonism" eller kommunism för den delen. Men visst saknas något. Det borde ha varit mycket om den ekologiska allmänningen, vår planet. Mer konkret: klimatfrågan. Den enda allmänningen som har en deadline. Hur ser vi till att planeten, vår gemensamma allmänning, delas lika, med respekt för sociala behov och hållbarhet? Politiken behöver vi nu nu nu! Och jag saknar gemenskap med feminsitisk politik. Viktiga försvarare av allmänningar, välfärden, reproduktiv ekonomi som inte mäter i tillväxt utan snarare återväxt.

Och hur får vi "vanliga" människor, som inte ser sig själva som politiska aktivister, in i gemenskapen? Låt oss inte glömma att stödet för välfärdstaten fortfarande är högt i Sverige. Det visas ju inte minst i husockupationerna, det är långt ifrån bara aktivister som driver dem nu, utan det är människor som kanske tidigare aldrig agerat aktivistiskt. Denna medvetenhet, som finns i folksjälarna, och denna beredvillighet att engagera sig för välfärden hos den stora massan, måste vi ta till vara. Vi ska ju inte vara en förtrupp som aktivister som ska leda "de andra" rätt, (jag kan inte låta bli att läsa in en "vi och dom" stämning i artikeln om Romana Traja).

Så Brand är tillbaka och skapar hopp i mitt hjärta. Nya numret av Brand visar att Brandredaktionen och medarbetarna är delaktiga aktivister i samhället och därför ser de viktigaste strömningarna. Det är den viktigaste grunden för en intressant vänstertidning. Men då får Brand inte glömma inte feministerna och se till att prioritera klimatfrågan som den allra viktigaste frågan. Det handlar inte om "eventuellt koldioxidransonering", vilket var den mest radikala formuleringen jag hittade i tidningen (Dyer-Witheford artikeln). Det handlar om koldioxidransonering. I Brand borde vi läsa de mest radikala förslagen om klimatomställningen i samhället.Jag hoppas det blir så också.

Bra jobbat redaktören, redationen och alla medarbetare, en riktig läsvärd tidning har ni skapat.