Journalister exotiserar Sd istället för att diskutera rasism

Efter gruppvåldtäkten  i Rissne för många år sedan fick slumpmässigt valda invandrarkillar titt som tätt ta avstånd från kvinnoförtryck i media. Efter elfte september fick muslimer stå till svars för terrorism. Men nu när rasismen ökar i samhället och Sd kommit in i riksdagen och det skulle vara relevant att låta invandrarna och muslimerna berätta om erfarenheter av rasism, är de osynliga i media. Vi talar om Sd:s väljare men inte om de personer som Sd attackerar med sin politik. Jag går till böckerna om Sverigedemokraterna, kanske finns det något där? Jag plöjer dem snabbt. Hittills Niklas Orrenius ”Jag är inte rabiat jag äter pizza” och ”Fult folk” av Linnea Nilsson och Emil Schön. Men ingen av dem ger några nya svar, eller svar över huvudtaget. De ingår inte i en tradition av antirasistisk litteratur, de innehåller inga forskningsreferenser, inga berättelser från motståndet. Nej, denna genre av litteratur och texter som hyllas nästan unisont (främst Orrenius), handlar kort och gott om  sverigedemokrater, väljare och företrädare. Och det intressanta är inte att de är främlingsfientliga eller rasistiska, deras politik står inte i fokus, nej det böckerna handlar om är att de faktiskt är helt vanliga människor och ska behandlar som vilket parti som helst.

Men invandrare är också vanliga människor, trots att inga böcker finns på ämnet. Rädslan för att bli trakasserad och nu till och med beskjuten, är reella känslor. Identitetskrisen är reell, oron är på riktigt. De uppslitande känslorna är på allvar: jag ska uppmuntras att åka ”hem” men jag är hemma. .

När jag talar med vänner och bekanta med någon typ av invandrad bakgrund framträder en verklighet som inte kommer fram i medierna. De är mer bekymrade om hur Sd:s väljare och medlemmar mår när de kallas rasister och inte får synas i media, än hur invandrade mår psykiskt när ett parti med en rasistisk grundanalys sitter i riksdagen och har möjlighet att göra politik av sin vedervärdiga människosyn. Sd vill urholka asylrätten, de vill dra in pengar till invandrarföreningar, patienter ska inte ha rätt till tolk, de vill ta bort de permanenta uppehållstillstånden, invandrade ska inte få vara med sina närmaste anhöriga, de vill tvinga svenskar att skriva på någon slags svensk kontrakt om de gifter sig med invandrade. Men i de två nämnda böckerna är politiken inte i fokus och maktperspektivet är helt borta. Alla är lika mycket offer.

Exempel: Niklas Orrenius menar att vi inte ska skriva ”främlingsfientligt” framför Sd, för vi skriver ju inte ”marknadsvänligt” framför moderaterna. Orrenius tycker det är fel att Richard Jomshof får sparken från lärarjobb, låt vara att Jomshof är svenska och religionslärare och en av de mest islamofoba i partiet (läs någon slumpmässigt vald ledare eller krönika av honom i Sd-kuriren) . Journalister ska vara konsekvensneutrala, skriver Orrenius, som argument för det framför han att det här partiet är faktiskt demokratiskt valt. En annan intressant teori som Orrenius har är att ju mer motvind Sd får desto mer medvind får Sd (sic!). Så verkar Orrenius vara mer upprörd över motdemonstranter som överröstar Sd och inte har polistillstånd än upprörd över att Sd sitter i kommunerna (boken kom innan valet 2010).

Linnea Nilsson och Emil Schön skänker sverigedemokrater en hel bok att fylla med rasism utan kritiska frågor. Istället får de sina drömfrågor: ”Hur mycket invandrare ska Sverige ta emot?”, ”Vilka skulle Sverige stänga gränserna för?”, ”Känns det som om du själv arbetat hårt och andra bara tar emot?”, ”Vad är det som är så jobbigt med islam?”. Tänk om granskningen av andra partier skulle vara lika snälla.

En forskare och vänsterpolitiker vid namn Marie Fugle intervjuas och hon säger: ”De revolutionära är faktiskt Dansk Folkeparti. Det är de som gör uppror och insisterar på att man ska stå för den man är och var man kommer ifrån…De tänker helt enkelt mer socialistiskt.” Enligt Fugle är Dansk Folkeparti underklassen och alltså några man ska stötta och inte ta avstånd från. Ingen annan ståndpunkt får komma fram, ingen annan forskare intervjuas. Den outtalade journalistiska objektiviteten blir som alltid dess totala motsats utan att detta nämns.

Istället får vi lära oss: invandrare är som hundar, de har brottsligheten i sig, islam är terrorism, de förtrycker sina fruar, de kostar för mycket, de ensamkommande flyktingbarnen ljuger, islam är värre än nazism, det är dåligt med moskéer.Men de är också helt vanliga Svenssons,  de semestrar i andra länder och tycker kulturer är intressanta (därborta) och någon har fadderbarn också.

Syftet med denna bok? ”Att lära känna de osynliga och illa omtyckta väljarna”, skriver de i inledningen. Jahapp.

Kanske är jag ”känslig”. Men det tar energi och gör ont i kropp och själ att läsa rasistiska åsikter rakt upp och ned i ena boken efter den andra. Sedan ska jag instämma i den hyllning dessa journalister får, som om de vore modiga och gjort något nytt! Googla, det finns många reportage om hur vanliga och vardagliga sverigedemokraterna är, en av de tidiga är Mustafa Cans artiklar från 2002. Att Sd är människor, att rasister är vanliga människor, att vanliga människor har fördomar och rasistiska åsikter, är grunden i all antirasism och vi borde kommit längre än att tycka att detta är en fantastisk upptäckt. Och att behandla rasism som vilken annan ism som helst, som Orrenius förespråkar, är precis den ståndpunkt som leder till dessa urvattnade analyser som får oss att gå runt i cirklar. Det är historielöst. Bättre än denna sjukliga personfokus är att vi bekämpar islamofobin, antiziganismen och antisemitismen och klassklyftorna i samhället, precis som Schön och Nilsson avslutar med, trots att deras bok inte alls handlat om detta. Kul är det kanske för vita journalister att lära känna rasister och hur de tänker. Men de flesta blattar känner till rasismen allt för väl. Fråga en slumpmässigt utvald blatte istället, de vet troligen mycket mer om rasism, orättvisor, missnöje och klassklyftor än sverigedemokraternas väljare.

Länkar: Orrenius synsätt har bland alla hyllningar också mött en del kritik bland annat i Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan . Läs istället Expo, som utsågs till årets tidskrift i dagarna. En journalistisk som vågar ta ställning och blir mer intressant.

Sd:s väljare bör kallas rasister- för att markera mot antirasism

Skriver på Konflikt om Sd och rasism, apropå diskussionen om att deras väljare egentligen inte drivs av främlingsfientlighet och rasism. Att folk utser invandrare som syndabockar i en tid med ökade klassklyftor är precis i rasismens ordning. Det ska inte tolkas som om det handlar mindre om främlingsfientlighet eller rasism för det. En avgränsad och ren rasism, utan inflytande av kapitalism eller känslor av maktlöshet, finns inte, i alla fall inte i dagens värld.

Jag tycker, som i förra inlägget, att vi ska kalla saker och ting för dess rätta (eller mest troliga) namn, för att kunna sätta Sd:s framgångar i ett större historiskt perspektiv. Och kunna använda oss av den antirasistiska tankegods och kunskaper som finns. Att visa på politiska konflikt- och skiljelinjer är viktigare idag än någonsin, vi behöver använda oss av orden rasist och rasism där de är relevanta, för att tydliggöra vad antirasism är.

Och det är knappast inflation på termen ”rasist”, som vissa kommentatorer hävdar,  när till och med vänsteraktivister tvekar att kalla Sd:s väljare för rasister.

Gunnar Sandelin skriver rasistiskt om invandringen

”Journalister mörklägger sanningen om invandrarna” , ”hög invandring och mångkulturella ideal hotar välfärdstaten”, ”tyst när elitfeminister kränker män”, ”en dålig invandringspolitik kostar-men långt från 300 miljarder” och nu senast ”tystad debatt skapar SD:s framgång”. I journalisten och socionomen Gunnar Sandelins skrivna repertoar finns mycket om tystnad. Det är tyst om framförallt invandringen. Men det är lite märkligt ty bara de senaste två åren har han själv skrivit om invandring på DN, SvD, Expressen, Newsmill.. Men denna argumentationstaktik är av välkänd art, och flera i den liberala fåran använder den, vi kan kalla den ”martyren”. Först slår de fast att något är nedtystat och sedan fortsätter de att på bästa offentliga plats tala om just denna fråga, inte en gång utan flera. Förutom det obligatoriska ”vi måste våga prata om” spåret finns också det andra obligatoriska spåret: källhänvisningar som går till familj, vänner och bekanta och därför är svåra att kontrollera. Sandelins mest konkreta exempel leder till hans gymnasielärare på 60-talet som menade att alla åsikter bör ventileras. Inte en enda forskningsreferens, vilket jag tycker är märkligt då han är socionom.

Kontentan av hans artiklar: Sandelin tycker att det talas för lite om invandring och att folk inte vågar säga vad de tycker om invandrare. Ärligt talat, det vet jag att han tycker, jag förstår det verkligen. En vit medelålders man med inga erfarenheter av rasism med en hel del privilegier att vakta. Men det är viktigt att komma ihåg att han talar maktens språk i denna fråga. Det finns en annan verklighet, han äger inte den. Hade han varit blatte med erfarenheter av rasism hade artikeln handlat om hur lite man talar om rasism. Att det är ett problem att media lade locket på den SOU-utredning om strukturell diskriminering som över 100 forskare deltog i. Vart tog den vägen? Vi måste våga tala om rapporten om strukturell diskriminering, hade kanske skrivit. Hade Sandelin varit blatte hade hans egna exempel från vardagen varit följande: alla de gånger som någon använt ordet neger och ingen reagerat, alla de fall där han verkligen velat kalla någon för rasist, men inte vågat av rädsla för repressalier. Alla de gånger han inte förstört en trevlig lunch genom att säga att vännerna har fördomar. Han skulle ta upp fall när chefen högt och tydligt proklamerat att ökad invandring vill vi inte ha, vi har redan tillräckligt många. Och om han hade varit hon hade hon tagit upp fall där handledaren sagt att tjejer inte har förmåga att se tredimensionellt, de gånger hon och klasskamraterna kallats ”söta flickor”av handledare eller där hon på en intervju fick frågan om familjebildning när hon var 18 år. Dessa exempel kommer från min egen erfarenhet och jag vet att jag delar dessa med många. Den delas också av den forskning som Sandelin inte hänvisar till. Vår erfarenhet skulle skriva rubriken ” vi måste våga tala om den rasism som finns i Sverige” eller ”vi måste våga sluta tala om invandrarna och börja tala om diskriminering”, ”vi måste våga tala om vardagsrasismen” eller ”vi måste våga tala om den dubbla diskriminering invandrade tjejer möter”. Men att Sandelin inte skriver detta är föga förvånande, hans artiklar visar just på den rasism vi har i samhället som ger vita män privilegiet att skriva sina egna erfarenheter på de stora debattsidorna, samtidigt som andra erfarenheter av makt och Sverige får stå tillbaka.

Och vad gäller gymnasielärarens ventilteori, så är den fel. Häromdagen såg jag på SVT-forum, en nordisk konferens om främlingsfientlighet. För det första: i de andra länderna där frågan om invandring knappast kan sägas vara nedtystat (läs till exempel Danmark) har de rasistiska partierna knappast minskat i storlek, tvärtom. De har blivit en del av etablissemanget. För det andra, Drude Dahlerup, statsvetare, sa att gemensamt för länderna med främlingsfientliga partier är att anständighetsgränsen förflyttas. Det som folk tidigare sa efter tre fyra öl  blir nu politik. Det handlar om makt. Och ju mer medieutrymme desto större blir partierna, det visar europeisk forskning. Och rent logiskt, varför skulle andra regler gälla Sd och rasister: att de skulle bli mindre ju mer utrymme de får? Skulle Sandelins andra hatobjekt ”elitfeministerna” bli mindre i antal om vi fick mera utrymme och inflytande? Varför argumenterar han inte för att elitfeminismen är nedtystad?

Men så tror jag inte heller att Sandelin är ute efter att minska stödet för rasism. I gårdagens artikel är det tydligt att han tycker att vi har för många invandrade, att de kostar för mycket, att de som kommer hit är av fel sort (har låg utbildning), att anhöriginvandringen är för stor och så vidare. Det är problem i hans ögon. Hans artikel bidrar till rasism, inte tvärtom! Och så hyllas han definitivt just nu på Sd-bloggar som får fler läsare.

Men eftersom han är för att vi ska ventilera våra åsikter så kommer han säkert uppmuntra mig när jag säger mitt hjärtas mening: Gunnar Sandelins artikel är rasistisk.

Bloggar: På Dagens Konflikt finns en hel del skrivet om rasism och SD, bland andra Jesper Nilsson och Martin Hofverberg, Läs komikern Magnus Betnér om skämtet att vi pratar för lite om integration eller invandring, läs också Esbati, till exempel inlägget om Paulina Neuding och Johan Lundberg som surprise surprise också skrivit om samma ämne som Sandelin. Å detta nedtystade stackars ämne!

Ps: ursäkta att alla bloggreferenser går till män, ger mig själv bakläxa till nästa gång!