Journalister exotiserar Sd istället för att diskutera rasism

Efter gruppvåldtäkten  i Rissne för många år sedan fick slumpmässigt valda invandrarkillar titt som tätt ta avstånd från kvinnoförtryck i media. Efter elfte september fick muslimer stå till svars för terrorism. Men nu när rasismen ökar i samhället och Sd kommit in i riksdagen och det skulle vara relevant att låta invandrarna och muslimerna berätta om erfarenheter av rasism, är de osynliga i media. Vi talar om Sd:s väljare men inte om de personer som Sd attackerar med sin politik. Jag går till böckerna om Sverigedemokraterna, kanske finns det något där? Jag plöjer dem snabbt. Hittills Niklas Orrenius ”Jag är inte rabiat jag äter pizza” och ”Fult folk” av Linnea Nilsson och Emil Schön. Men ingen av dem ger några nya svar, eller svar över huvudtaget. De ingår inte i en tradition av antirasistisk litteratur, de innehåller inga forskningsreferenser, inga berättelser från motståndet. Nej, denna genre av litteratur och texter som hyllas nästan unisont (främst Orrenius), handlar kort och gott om  sverigedemokrater, väljare och företrädare. Och det intressanta är inte att de är främlingsfientliga eller rasistiska, deras politik står inte i fokus, nej det böckerna handlar om är att de faktiskt är helt vanliga människor och ska behandlar som vilket parti som helst.

Men invandrare är också vanliga människor, trots att inga böcker finns på ämnet. Rädslan för att bli trakasserad och nu till och med beskjuten, är reella känslor. Identitetskrisen är reell, oron är på riktigt. De uppslitande känslorna är på allvar: jag ska uppmuntras att åka ”hem” men jag är hemma. .

När jag talar med vänner och bekanta med någon typ av invandrad bakgrund framträder en verklighet som inte kommer fram i medierna. De är mer bekymrade om hur Sd:s väljare och medlemmar mår när de kallas rasister och inte får synas i media, än hur invandrade mår psykiskt när ett parti med en rasistisk grundanalys sitter i riksdagen och har möjlighet att göra politik av sin vedervärdiga människosyn. Sd vill urholka asylrätten, de vill dra in pengar till invandrarföreningar, patienter ska inte ha rätt till tolk, de vill ta bort de permanenta uppehållstillstånden, invandrade ska inte få vara med sina närmaste anhöriga, de vill tvinga svenskar att skriva på någon slags svensk kontrakt om de gifter sig med invandrade. Men i de två nämnda böckerna är politiken inte i fokus och maktperspektivet är helt borta. Alla är lika mycket offer.

Exempel: Niklas Orrenius menar att vi inte ska skriva ”främlingsfientligt” framför Sd, för vi skriver ju inte ”marknadsvänligt” framför moderaterna. Orrenius tycker det är fel att Richard Jomshof får sparken från lärarjobb, låt vara att Jomshof är svenska och religionslärare och en av de mest islamofoba i partiet (läs någon slumpmässigt vald ledare eller krönika av honom i Sd-kuriren) . Journalister ska vara konsekvensneutrala, skriver Orrenius, som argument för det framför han att det här partiet är faktiskt demokratiskt valt. En annan intressant teori som Orrenius har är att ju mer motvind Sd får desto mer medvind får Sd (sic!). Så verkar Orrenius vara mer upprörd över motdemonstranter som överröstar Sd och inte har polistillstånd än upprörd över att Sd sitter i kommunerna (boken kom innan valet 2010).

Linnea Nilsson och Emil Schön skänker sverigedemokrater en hel bok att fylla med rasism utan kritiska frågor. Istället får de sina drömfrågor: ”Hur mycket invandrare ska Sverige ta emot?”, ”Vilka skulle Sverige stänga gränserna för?”, ”Känns det som om du själv arbetat hårt och andra bara tar emot?”, ”Vad är det som är så jobbigt med islam?”. Tänk om granskningen av andra partier skulle vara lika snälla.

En forskare och vänsterpolitiker vid namn Marie Fugle intervjuas och hon säger: ”De revolutionära är faktiskt Dansk Folkeparti. Det är de som gör uppror och insisterar på att man ska stå för den man är och var man kommer ifrån…De tänker helt enkelt mer socialistiskt.” Enligt Fugle är Dansk Folkeparti underklassen och alltså några man ska stötta och inte ta avstånd från. Ingen annan ståndpunkt får komma fram, ingen annan forskare intervjuas. Den outtalade journalistiska objektiviteten blir som alltid dess totala motsats utan att detta nämns.

Istället får vi lära oss: invandrare är som hundar, de har brottsligheten i sig, islam är terrorism, de förtrycker sina fruar, de kostar för mycket, de ensamkommande flyktingbarnen ljuger, islam är värre än nazism, det är dåligt med moskéer.Men de är också helt vanliga Svenssons,  de semestrar i andra länder och tycker kulturer är intressanta (därborta) och någon har fadderbarn också.

Syftet med denna bok? ”Att lära känna de osynliga och illa omtyckta väljarna”, skriver de i inledningen. Jahapp.

Kanske är jag ”känslig”. Men det tar energi och gör ont i kropp och själ att läsa rasistiska åsikter rakt upp och ned i ena boken efter den andra. Sedan ska jag instämma i den hyllning dessa journalister får, som om de vore modiga och gjort något nytt! Googla, det finns många reportage om hur vanliga och vardagliga sverigedemokraterna är, en av de tidiga är Mustafa Cans artiklar från 2002. Att Sd är människor, att rasister är vanliga människor, att vanliga människor har fördomar och rasistiska åsikter, är grunden i all antirasism och vi borde kommit längre än att tycka att detta är en fantastisk upptäckt. Och att behandla rasism som vilken annan ism som helst, som Orrenius förespråkar, är precis den ståndpunkt som leder till dessa urvattnade analyser som får oss att gå runt i cirklar. Det är historielöst. Bättre än denna sjukliga personfokus är att vi bekämpar islamofobin, antiziganismen och antisemitismen och klassklyftorna i samhället, precis som Schön och Nilsson avslutar med, trots att deras bok inte alls handlat om detta. Kul är det kanske för vita journalister att lära känna rasister och hur de tänker. Men de flesta blattar känner till rasismen allt för väl. Fråga en slumpmässigt utvald blatte istället, de vet troligen mycket mer om rasism, orättvisor, missnöje och klassklyftor än sverigedemokraternas väljare.

Länkar: Orrenius synsätt har bland alla hyllningar också mött en del kritik bland annat i Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan . Läs istället Expo, som utsågs till årets tidskrift i dagarna. En journalistisk som vågar ta ställning och blir mer intressant.