Ny tidning, internationell solidaritet, #prata om det: Feministisk kamp det gånga året

Ännu ett år har gått med patriarkatet. Och med feminismen! Kvinnor, och män, och transpersoner, har kämpat för feminism, även i år, i olika länder med olika medel, men oftast med väldigt liknande medel.

I Sverige har feministers kamp det senaste året kretsat kring yttrandefrihet, representation, frihet från sexualiserat våld och inte minst internationell solidaritet.

År 2010 var året då Anna-Klara Bratt med flera eldsjälar startade en historisk tidning: Feministiskt Perspektiv. På kort tid fick FP prenumeranter så det räckte och blev över till presstödet. Så utges nu tidningen veckovis på nätet. Feministiskt perspektiv visade återigen att det är feminister som driver demokratin framåt i Sverige. Tidningen är en självklar fortsättning på skapandet av partiet Feministiskt Initiativ, även om tidningen och partiet saknar koppling. Men båda initiativen är exempel på att feminister gör och skapar istället för att hänga kvar och gnälla på sina gamla för länge sedan urvattnade vänsterpartier eller dagdrömmer om en vänstertidning som LO aldrig kommer att bekosta.

Feministiskt Perspektiv har blivit en av de ledande bevakarna av revolutionerna och de samhällsförändrande protesterna i MENA-länderna (Mellanöstern och Nordafrika) vilket leder mig in på ännu ett viktigt tema för svenska feminister 2011: Internationell solidaritet. Kvinnokamp och feministisk kamp har varit en av de viktigaste stöttepelarna för revolutionerna. Så har kvinnor inte bara deltagit utan organiserat protester i MENA-länderna, protester som nu också spridit sig till södra delar av Afrika. För att ta några exempel: i Jemen leds demonstrationerna av aktivisten Tawwakol Karman, som Shora Esmailian intervjuade i Flamman nyligen. I Egypten fick Asmaa Mahfouzs videobloggade brandtal många människor att våga gå ut och protestera mot Mubarak. En av de allra största opinionsbildarna i Tunisien är bloggaren Lina Ben Mhenni, också känd som A Tunisian Girl . Kvinnor har alltså inte bara deltagit i demonstrationerna, det har lett demonstrationerna och deltagit på lika villkor som männen. Kvinnor med sjal, utan sjal, med familj, utan familj, dessa kvinnor, som Väst bara presenterat som underordnade och i förhållande till männen, presenterade sig själva som revolutionärer. Bilden av den arabiska kvinnan är förändrad och det är en seger även för kvinnor i Sverige. Att vara en kvinna, särskilt i ett land med förtrycket så tydligt inskriven i lagar och förordningar, är ju nästan att vara revolutionär bara genom att existera. Men det viktigaste är förstås inte att kvinnor funnits i ledande positioner, utan att revolutionerna och demonstrationerna har varit och är så platta och demokratiska, ännu en feministisk seger mot patriarkalt uppfunna hierarkier.

Det är tydligt att begreppet intersektionalitet eller framförallt innebörden av det: att se hur ekonomiska och sociokulturella faktorer samverkar, har viktig bäring i en tid som denna, där feminister från andra sidan jordklotet behöver vår solidaritet: på deras villkor. Vi behöver tänka kontextuellt internationellt. Nu har vi ett ansvar som svenska feminister att inte låta frågor om kvinnors rättigheter försvinna i vår mediebevakning och i den politiska berättelsen om vad som har hänt och händer i MENA-länderna.

Konkret intersektionalitet och solidarisk kamp har också nätverket Ain’t I a woman bidragit med. Kampanjen har tre delar: 1. Att kvinnofridslagstiftningen ska överordnas utlänningslagen. 2. Utlänningslagen ska förtydligas så att kvinnors asylskäl ska betraktas.Att till exempel flykt undan våld utfört av militär, flykt undan tvångsgifte eller könsstympning ska gälla som asylskäl. 3. Papperslösa kvinnor som medverkar i brottsutredning ska beviljas tillfälligt uppehållstillstånd så länge förundersökning eller domstolsprocess pågår.

Efter ett års kamp kom så en delseger: I Göteborg, där AIAW varit som mest aktiv, tog kommunstyrelsen nyligen beslutet att papperslösa kvinnor har rätt till plats på kvinnojour. Och nu har det blivit klart att initativtagaren och en av de mest aktiva i AIAW-kampanjen Trifa Shakely blir en av två som tar över BANG. En viktig markering att antirasismen har kommit för att stanna inom feminismen. Läs Shakeys peppande artikel i Aftonbladet idag.

En annan viktig feministisk handling stod Johanna Koljonen, Sofia Mirjamsdotter, Linus Fremin och många många fler för, de startade och höll liv i en diskussion på Twitter med hashtagen #prataomdet som sedan spred sig till bloggar och tidningar. Med denna kampanj och kamp, öppnades möjligheten för både kvinnor och män att tala om allt från gråzoner eller definitiva övergrepp. Att hashtagen sedan togs över av kvinnohatande så kallade nättroll spelar mindre roll, #prataomdet har satt permanent avtryck i den svenska (och internationella) debatten.

Det går inte heller att tala om feminism 2010/2011 utan att nämna Rättviseförmedlingen, där Lina Thomsgård med flera skapat en blogg/hemsida där de sammanställer tips från allmänheten om personer från det underrepresenterade könet (oftast kvinnor för vi lever ju i ett patriarkat) inom olika områden, stort som smått. Till exempel artister som kan bokas till festivaler, fotografer, forskare, föreläsare, musikskribenter. På ett konstruktivt sätt visar Rättviseförmedlingen att patriarkatet har fel: det finns kompetenta kvinnor men frågan är om det finns ett intresse att låta dem dela på makten?

Den röda tråden för den feminstiska kampen det senaste året är kollektivism: #prataomdet var endast möjlig på grund av att det var så många som deltog och gjorde den till ett uppror. Feministiskt Perspektiv görs av många ideellt arbetande krafter, Rättviseförmedlingen skulle inte fungera utan tipsen från allmänheten. Just därför kan aldrig RUT och vårdnadsbidrag vara en feministisk fråga, därför att de handlar om enskilda kvinnors frigörelse på bekostnad av andra kvinnors underordning.

Ett annat kännetecken för feminism 2010/2011 är förstås sociala medier. Sociala medier och den nya tekniken är en viktig, naturlig, del av den feministiska kampen, den används för att sprida information, starta tidningar, binda solidaritetsband och organisera demonstrationer och kampanjer face-to-face. Starkast blir det förstås när internet och ”verkligheten” sammanbinds och möts. Sociala mediers feministiska potential och å andra sidan kvinnors teknikkompetens går inte längre att förneka.

Feminismen, eller feminsmerna, de senaste året, har med andra ord mått bra. Inte minst med tanke på att vi lever i ett überindividualistisk tid och reaktionär borgartid. Vi ska vara stolta att vi ständigt förbättrar demokratin. Och tar vi lärdomar från revolutionerna i MENA-länderna, aktivismen och organiseringen där, så kommer vi må ännu bättre nästa år. I mars väljer Feministiskt Initiativ ny styrelse och nya talespersoner. Även om det var få som röstade på F! i valet, finns det mycket annat som pekar på att feminismen är viktig. Feminism är först och främst en ideologi och en folkrörelse, och kanske i sista hand ett politiskt parti, förlusten i valet säger därför lite om feminismen som helhet. Jag hoppas också på att F! leds in till ett mer aktivistiskt och folkrörelseaktigt parti. I denna förstelnade representativa demokrati sker de stora händelserna och de viktiga frågorna framförallt på gator och torg (återigen, titta på MENA-länderna).

Den enda bakläxan vi får ge oss själva är klimatfrågan, den viktigaste feministiska frågan som innehåller frågor om fattigdom, resursbrist, flyktingar och frågor om maskulinitet och feminitet. Vi gör genus i vårt beteende gentemot miljön och klimatförändringarna, här behövs feministiskt medvetande för att bryta upp med invanda föreställningar om manlighet och kvinnlighet som exploaterar Syd. Om du undrar vad jag menar läs Shora Esmailians senaste inlägg från klimatkatastrofen i Pakistan.

Det finns många många fler exempel på feministiska kamper vi har fört det senaste året. Hjälp gärna till att påminna etablerade media och makthavare genom att kommentera nedan eller skriva på andra ställen.

About these ads