”–Nu har vi en demokratisk president som borde vara emot krigen men uppenbarligen inte är det, vilket gör att fredsrörelsen praktiskt taget är död i mitt land. Under de republikanska åren hade vi ett stort antal människor som engagerade sig utan att vi hade en chans att påverka. Nu när vi har chansen är vi inte tillräckligt många, säger Cindy Sheehan med både ilska och vemod. ”
Och vidare:
”–Det är både arrogant och rasistiskt att tro att USA måste vara i Irak för att diktera hur de, som tillhör civilisationens vagga, ska lösa sina problem. Jag har pratat med irakier över hela världen som upprepar att de själva är kapabla att lösa problemen. ”
Men trots dessa ord som kommer från en fredsaktivist fick idag USA:s president Barack Obama Nobels fredspris. Det borde självklart ha gått till Cindy Shehan eller någon annan fredsaktivist, inte till den president som ökar styrkorna i Afghanistan och vägrar ta tillbaka trupperna från Irak – en president som inte heller hållit sitt löfte att stänga Guantanamobasen. Idag är krig är fred och fred är krig, på så sätt görs freden omöjlig. Detta har Nobels fredspris bidragit med idag och gjort freden än mer omöjlig.
Har ni hört klimathotets egna ”Do they know it’s Christmas”? Denna gång finns det tack och lov ingen Bono, ingen Chris Martin, ingen Sting, ingen Wycleaf Jean men 55 andra artister som tar ställning för klimatet, planeten, mänskligheten, inför FN-mötet i Köpenhamn december. Dessutom har Kofi Annan och Desmond Tutu bidragit med sina röster. Vi brukar väl alla ha svårt för välgörenhetslåtar men i detta fall så kan jag inte låta bli att rysa när de sjunger: How can we dance when our earths is turning, how do we sleep when the beds are burning?
PS. Låten är en cover på det australienska bandet Midnight Oil’s 1987 stora hit Beds are burning och den har en väldigt politisk mening från början. Den handlar om att lämna tillbaka australiensk mark till ursprungsbefolkningen Pintupi. År 2000 framfördes den riktad mot Australiens premiärminister vid OS-invigningen och hela bandet var klädda i svarta kläder med orden ”Sorry” för att protesterna mot det faktum att Australiens ledning vägrade be aboriginer om ursäkt för de 200 -åriga övergrepp som de utsatt aboriginerna för (Ursäkten kom till slut år 2008) Denna spelning är så stark så jag måste lägga in detta klipp också:
För människor från fattiga förorter finns tydligen bara en lösning: polis. Belinda Olsson i Debatt tyckte att ungdomarna skulle byta nummer med polisen. Hennes kollega i eftersnacket tyckte att ungdomarna skulle bli poliser för att föregå med gott exempel. Och regeringen vill ha fler poliser, med en möjlig adressering till den senaste tidens resning i förorterna. Att det finns poliser som tycker att det är skönt att smälla på en neger lär förklaras som enstaka rötägg. På så sätt blir de en del av lösningen istället för problemet.
Men det handlar inte om bränder, det handlar inte om stenkastning. De är symtomen, problemet kommer vi åt om vi tittar på arbetslöshetssiffror. De pekar på vad forskare kallar ”fattigdomens etnifiering och juvenilisering”. Det är invandrade och unga som har de högsta arbetslöshetssiffrorna. Och just kombinationen ”invandrare” och ungdom innebär en extra utsatt position, skriver Ove Sernhede i boken ”Alienation is my Nation”.
Här borde diskussionen uppehålla sig, journalister borde gräva fram siffror, peka på samband, se den uppenbara rasism som gör att socioekonomiska problem görs till ordningsproblem för invandrade. För när vi pratar om svenskars socioekonomiska problem så talar vi politik. Vi talar om arbetsmarknadspolitik och bostadspolitik. Men när det kommer till så kallade blattar så talar vi om polispatruller. Nykolonialism på hemmaplan, de vita ska civilisera ”vildarna”. De vita ska inte ge dem deras rättigheter utan i bästa fall belöningar om de gör rätt, om de föregår med gott exempel och till exempel går med i Lugna Gatan eller pluggar till läkare kan de gullas med. (Men ungdomarna i Djursholm behöver inte bygga sina egna fritidsgårdar, patrullera sina gator, göra något världsförändrande om dagarna, vara respektfulla mot föräldrar och tanter och gubbar för att deras rättigheter ska erkännas).
I Debatt förra veckan visades en video på polisen som jag trodde skulle skapa rubriker. Vår ordningsmakt skickar pikéstyrkan med höjda automatgevär mot oskyldiga som staplas upp mot väggen utanför områdets mataffär. De oskyldiga ungdomarna fick bli till allmän beskådning mitt på ljusa dagen, utdömda av de förbipasserande. Skandalen är ett faktum, men ingen skriver om detta. SVT lägger inte upp videon på hemsidan. Och bränderna och upploppen fortsatte. Faktum är att de fattiga ”invandrarförorterna” inte existerar utan våldsamheterna.
Ungdomarna försökte förklara i Debatt varför de protesterar, de förklarade vad ordningsmakten gör med dem, de visade video, de hade egna förslag på hur det kan bli bättre. Som svar bildade journalisten, ordningsmakten, den svenske förortsbon, den svenske borgerliga politikern en gemensam mur mot dem. I eftersnacket försöker folkpartisten Johan Pehrson använda förortsslang på ett hånande sätt mot ungdomarna, brandmannen uppfostrar och berättar om det svenska samhället med sina SO-kunskaper från högstadiet och programmets andra programledare ger alltså jobbtips till ungdomarna. Deras kunskaper om maktförhållanden och situationen i de mest fattiga delar av vårt land, underkänns av en vit elit som inte bor där, som sällan är där. Så fråntas en människa grunden för dess existens och identitet, de egna erfarenheterna.
Men svenskar får inte jobbtips i debatter, de får inte tips om att byta nummer med sina antagonister. Deras problem erkänns, konflikten är ett faktum. Lösningen är politik, problemen är samhällsproblem. Men när det kommer till fattiga som dessutom stämplas som eviga ”invandrare” erkänns inte ens grundproblemet: det rasistiska klassamhället.
Boktips: Alienation is my Nation: Under två år följde samhälls- och kulturforskaren Ove Sernhede ungdomar i Angered Göteborg. Det är en mycket bra bok där Sernhede med ett respektfullt bemötande och inte minst djupa kunskaper om rasism, fattigdom och utanförskap, närmar sig de invandrartäta förorterna.
SVT har också en ny serie: Älskade hatade förort, som utgår från Lugna Gatans arbete och förutom några moraliserande uttalanden, dikotomin mellan god invandrare och dålig invandrare, och fokusen på killar så är den ganska sevärd.
Ska Sverige dra sig ut när det ljusnar? frågar sig Claes Arvidsson på ledarsidan på Svenska Dagbladet igår. Tjugo sidor senare står det om verkligheten, bomber, eldstrider, självmordsbombare, ökad risk för hjälparbetare. Biståndsarbetarna ses inte längre som neutrala aktörer, när västerländsk militär ger våld med den ena handen och bistånd med den andra. Soldaterna skapar ett hot mot hjälparbetare, och sedan får hjälparbetarna ta konsekvenserna, så dog också fler hjälparbetare ifjol än soldater världen över.
Vad mer om verkligheten?
Abdul Rashid Dostum, fruktad krigsherre med massmord i bagaget stöder den nuvarande presidenten och USA-favoriten Hamid Karzai. Andra krigsherrar som Karzai, med stöd från Väst, har använt sig av för att behålla sin bräckliga position är Mohammed Qasim Fahim: han fick gå 2002 efter kraftiga internationella protester på grund av hans maktmissbruk. Därefter har vi Ismail Khan som har kotnroll över lönsamma tullhandeln med Turkmenistan och Iran, miljarderinkomster hamnar i hans egna fickor. Sedan har vi hans bror Ahmed Wali Karzai, som USA tyckte om så mycket att de i fjol funderade på att byta ut Karzai med. Det fanns bara ett litet problem. Brorsans viktiga roll i den omfattande narkotikahanteringen störde dock lite.
Sedan har vi kvinnorna, hur går det med räddningen av kvinnorna? En kvinna berättar själv.
-Han slog mig i ansiktet och skrek att jag inte var en riktig muslim. Därefter rev han sönder röstkortet, berättade Sanobar
Detta drabbade Sanobar när hennes son hittade hennes röstkort. Karzai har också i skuggan av presidentvalet, utan att någon från det kvinnoälskade Väst protesterat, i hemlighet gjort om ”våldtäktslagen” till ”svältlagen”.Förnekar en kvinnan mannen sex så ska hon inte få någon mat.
Så vad var det du sa nu igen Arvidsson? Det ljusnar? För dig kanske och Johan Wennström och andra SvD-ledarskribenter, som har en plattform för att sprida egna tankar och drömmerier om civiliseringen av de andra, oavsett vad utrikesdelen skriver blott tio-tjugo sidor senare.
Kolonisatörer har i historien alltid nöjt sig med denna argumentering: Vit närvaro är bra i sig, eller vit närvaro är i alla fall bättre än vit icke-närvaro. Byt ut vit till USA, Storbritannien, Danmark, Nato, ISAF, Sverige så har vi Väst och Afghanistan 2009. Därför kan Arvidsson, trots alla fakta, skriva att det ljusnar.
Det är vackert och viktigt att 70 000 personer samlades i Tel Aviv igår för de två mördade HBT-personerna: Nir Katz, 26 och Liz Trobishi, 16. (tidigare cirkulerade siffran tre men det verkar felaktigt).Brottet var ett tydligt hatbrott och gärningsmannen är fortfarande på fri fot. Flera hot utfärdades mot demonstrationen men stödet för de två mördade och HBT-kampen segrade och demonstrationen kunde hållas. Men tyvärr lämnar demonstrationen en bitter eftersmak, för samtidigt som det är ett viktigt ställningstagande mot homofobi och heteronormer, är den också ett utslag av rasism. Under den blodiga massakern i Gaza, som tog över 1300 personers liv, var de israeliska protesterna få. Många demonstrationer förhindrades och försvårades, de som kunde hållas samlade aldrig så här många israeler, en stor demonstration med 10 000 deltagare hölls, men de flesta var själva palestinier. Då som nu var det hat bakom brotten, i Gaza en fruktansvärd rasism. En rasism som Shimon Peres, under HBTQ-flagg, återigen gav uttryck vid gårdagens demonstration:
Ett skott mot HBT-personerna med israelisk bakgrund, är ett skott mot gemenskapen av judar och israeler. Men vad är då ett skott mot en palestinier, eller 1000 palestinier undrar man? Ett förstärkande av den israeliska gemenskapen?
Mina tankar går idag till de HBTQ-kämpar i Israel som självklart protesterar mot förra veckans hatbrott men som inte stannar där. De som tar ställning mot den ockupation som drabbar de palestinska HBTQ-kamraterna. Som utsätter dem för både rasism och homofobi vilket flätar samman ett ännu värre och starkare förtryck. Mina tankar går till den HBTQ-kamp som vägrar att ensidigt hylla HBT-segrar när Israel samtidigt hotar, misshandlar och dödar palestinier. De behöver vårt stöd.
Så demonstrationen var ett stort ställningstagande för HBTQ-personer men samtidigt ett rasistiskt ställningstagande när försvarare av död och ockupation av palestinier håller tal och sörjer två israeliska HBT-personer, just för att de är israeler.
Det är bra att Stockholmsprogrammet väcker protester från höger till vänster. Men jag saknar en fråga i fokus, och det är flyktingfrågan, frågan som handlar om ”de andra”. Stockholmsprogrammet handlar om digitala rättigheter, medborgerliga rättigheter, men för de människor som inte ens har mänskliga rättigheter, är Stockholms programmet det största hotet. Det vill säga de asylsökande och papperslösa som ser asylrätten krympa och åsidosättas. Stockholmsprogrammet innebär hot mot rätten till privatlivet för svenskar, men för flyktingar handlar det om ytterligare hot mot livet, kort och gott. Istället för att gå mot en värld med öppna gränser går man mot en värld där gränserna stängs för de som behöver oss men öppnas mot de som vi behöver. Det är att hota asylrätten. Det är inte solidaritet. Det är kolonialism, vi tar vad de har, men erbjuder inget tillbaka.
Det är inte de med svenska namn som riskerar terrorstämpel i och med förslaget om ”terrorprat” i det nya programmet, det vet vi, och det är verkligen inte liberala svenskar som riskerar att åsiktsregistreras, eftersom att vi helt enkelt lever i en liberal värld. Kanske har alla som engagerat sig insett detta, och agerar i solidaritet med asylsökande och papperslösa och inte bara för den fria fildelningen (en fråga som är viktig i sig). Kanske fördummar jag tusentals piraters känsla för solidaritet. Men om det på riktigt är en akt av solidaritet så borde en ju se inte bara en ökning av medlemmar till Piratpartiet, utan också till Ingen är Illegal, Charta och Aktion mot Deportation.
Jag valde i onsdags Aktion mot Deportations demonstration därför att huvudfrågan där var asylrätt. Det yttersta förtrycket är den gemensamma asylplattformen som utan tvekan kommer att höja murarna än mer mot omvärlden. Det vi ska höja våra röster allra mest emot, är de läger som placeras ut i ingenstans där flyktingarna, som har rätt att söka asyl, ska hållas så långt bort från insyn som möjligt. Det är de avtal med Libyen, som inte ens skrivit på fundamentala flyktingkonventioner, som vi ska protestera emot. Detta avtal hotar främst flyktingars mänskliga rättigheter, men också vår så kallade demokrati och jämlikhetsideal. Det är Greklands inhumana, brutala, våldsamma behandling av flyktingar, som när de brände ner ett läger i söndags, vi måste protestera emot. Detta är resultatet av EU:s flyktingpolitik och ett Stockholmsprogram som inte visar någon som helst vilja att ändra riktning. Tvärtom.
Storebror övervakar och hotar svenskars medborgerliga rättigheter. Men storebror är värst mot de som saknar medborgerliga rättigheter, från dem fråntar han deras mänskliga rättigheter. Storebror är en rasist.
Just nu kämpar uigurer för sina rättigheter och för sina liv i Xinjiang. Samma rasism som drabbar dem idag, drabbade de 22 uigurer som hamnade på Guantanamobasen, enbart på grund av deras religösa tillhörighet, på grund av att de är muslimer. Att de var oskyldiga har det aldrig rått några tvivel om.
I juni gick mikrostaten Palau, med 200 000 invånare, med på att tillfälligt ta emot 17 uigurer som suttit kvar på Guantanmobasen. De befriades från alla misstankar för redan fyra år sedan, men eftersom att inget land velat ta emot dem har de alltså suttit kvar. Kina har begärt att de ska överräckas, men risken för diskriminering, förföljelse och tortyr har gjort att USA visat lite barmhärtighet, den här gången.
Albanien tog emot fem stycken av dessa oskyldiga 22 uigurer, men resten ville ingen ha, fram tills nu alltså. En av dessa fick senare uppehållstillstånd i Sverige. Men det var inte lätt för Sverige att vara human. Trots att vistelsen i Albanien uppenbart var en fortsättning på fångenskapet, han överfördes dit med tvång, menade Sverige att det var där han hörde hemma. Att han lämnades över till amerikanska styrkor av fattiga bönder i Pakistan 2001 för några hundra lappar, spelade mindre roll. Det spelade också mindre roll att hans syster var bosatt i Sverige och att Albanien inte tillåter anhöriginvandring för hans fru och barn som är kvar i Kina. Många turer senare och ett förödmjukande DNA-test senare som verifierade att han faktiskt var bror till sin syster, fick han så stanna. Men det var alltså inte lätt, migrationsdomstolen körde över migrationsverket som inte tyckte att han lidit tillräckligt.
17 andra Uigurer letar nu efter en säker hamn. Palau är bara en tillfällig lösning. De letar fortfarande efter ett hem. Vägen har varit lång och omänsklig och gått via Guantanmobasen, en tortyr som vi andra bara kan drömma mardrömmar om. Om några har rätt att få trygghet nu så är det dem. Om det är på något sätt som Sverige kan ta ställning för uigurer och kompensera den förödmjukande behandling som Adil Hajimjan initialt fick utstå, är det att gå med på att ta emot dessa före detta Guantanamo-fångar. Här finns ett konkret åtagande som vi kan göra, som spelar roll både för de enskilda inblandade och för att symboliskt ta ställning för uigurernas rättigheter. Annars är vi ju en del av det förtryck som uigurer är utsatta för i Kina men också av Väst.
Ps. Det självstyrande Bermuda har tagit emot fyra av dessa 17 uigurer, men till Storbrittaniens förtret, att de inte rådfrågade den brittiska UD har väckt ont blod, utrikesfrågor och säkerhetspolitiken i Bermuda har Storbrittanien nämligen ansvar för. Kolonialism på 2000-tals vis.
Tips. Undrar du över min källhantering? Jag har precis upptäckt Zotero finns på zotero.org, det tar lite extra plats i inlägget men underlättar (blogg)livet mycket! Ännu bättre är det för forskningsändamål.
Carteret-öarna utanför Papua Nya Guinea tros bli de första som sjunker i havet till följd av temperaturhöjningen.
På bloggen journeytothesinkingislands går det att följa de runt 3000 Carteret-invånarnas öden.
200 miljoner klimatflyktingar kommer vi att ha år 2050 om ingenting görs mot klimatförändringarna. Med tanke på den ökade rasism som blir alltmer naturaliserat i västländerna står vi för en fruktansvärd humanitär katastrof utan historisk jämförelse.
Därför måste klimatkampen vara den viktigaste kampen för antirasister, just nu ser vi att människor behandlas fundamentalt olika beroende på hudfärg. Hade Carteret-öarna istället varit Storbritannien hade ingen tvekat med att hindra denna katastrof och redan nu bistå med stora mängder pengar. Frågan hade varit en fred- och säkerhetsfråga och en fråga för mänskliga rättigheter. Därutöver kommer skapandet av denna stora flyktingström att innebära att ett stort antal människor tvingas lämna sina hem och utstå rasism och utanförskap i rika länder som till det yttersta vill köpa sig fria från ansvar. Självklart är klimatkampen en kamp för antirasister.
SvD skriver:
En av de mest militanta förespråkarna för tanken på att klimathotet kan bli en ny konflikthärd är Palaus FN-ambassadör Stuart Beck som hänvisade till FN-stadgans kapitel VI och sa:
– Det här med klimatförändringar som ett säkerhetshot är inte bara något som vi kastar ur oss. Men vetenskapsmännen ber oss att förbereda oss för en humanitär kris, inklusive en exodus, i vår livstid. På vilket sätt skiljer det sig från att förbereda sig för ett hot som krig?
Det allra sorgligaste är att de små ö-nationerna i Stilla havet svarar för endast 0,03 procent av världens samlade utsläpp av växthusgaser, enligt en studie från 1999.
Människorna på Carteret-öarna dör på grund av väst, på grund av föreställningen av väst och vithetens överlägsenhet. De kommer att dö på grund av våra utsläpp. Antirasister, ta ställning!
Det är tystnaden från omvärlden som tillåter Sri Lankas regering att döda tamiler urskillningslöst. På 1:a maj var frågan frånvarande i tågen, protamilerna fick gå i ett eget tåg med plakat som vädjade: Sverige hjälp oss. För att inte tala om högerns tystnad som alltid är total trots att de äger medierna. Men att väcka frågan om folks befrielser i andra länder är inte lätt, det tog lång tid innan Palestinarörelsen fick sympatier i Sverige, när drömmen om kibbutzerna ersattes med verkliga bilder på bosättingar. Men det borde inte ta så här lång tid för tamilernas befrielsekamp att stöttas. För det är ju samma sak. Krigspropagandan är densamma som andra förtryckarstaters och den är lånad från Väst: kriget mot terrorismen kallar Sri Lankas regering och gör på så sätt alla tamiler till terrorister. Och en värld som accepterat den retoriken nöjer sig så.
Politiken är lika gammalmodig, lånade från europeiskt nazistiskt 1930-tal som går ut på att registrera tamiler. De går ut på att bedriva en långdragen rasistisk politik och retorik och göra tamilerna till ”de andra”. Till de som man får döda. En fri media existerar inte i Sri Lanka. Men det kan aldrig förklara varför det inte existerar en fri media i Sverige. Varför tystnaden är total och varför motståndet tror att det måste uppfinnas på nytt när alla rasismen och krigets metoder är densamma även denna gång.
Samtidigt som jag skriver detta hör jag på nyheterna att oppositionen gått med på borgarfred med regeringen inför EU-ordförandeskapet. Den opposition som knappt existerar ska nu än mindre existera. För att representera ett enat Sverige. Det svenska. Nationalismen växer med den så kallade internationalismen, vad hände med internationalismen? Det är tyst om tamilerna även om vi nu kallar oss världsmedborgare.
Det är märkligt att leva i världens mest demokratiska land, i valfriheternas land men se allt fler människor välja att vara tysta. Speciellt de med kanaler och makt. Och tystnaden döljer att det just nu i denna stund dödas tamiler bara för att de är tamiler, för att de är människor men för att vi bara ser dem som tamiler.
När en läser om spektaklet i och med Ahmadinejads tal och Västs uttåg i SvD och DN, kan en inte låta bli att undra om de har kapaciteten att skriva på ett sakligt sätt om en muslim. I TV4-nyheterna kallades Ahmadinejad för pajas av den politiska kommentatorn, i SvD skriver Gunilla von Hall att ”den iranska presidenten använde konferensen till att bespotta Israel” (min kursiv.). Ahmadinejads tal beskriver hon som ”ett ursinnigt utfall”. Hon skriver vidare att AHmadinejad ”…småleende fortsatte med sina angrepp”. Sedan intervjuar hon endast som stödde uttåget, trots att majoriteten satt kvar och applåderade (applåderna menar hon bara var israeliska aktivister på läktarsidan men det ser en på videon att det också var många delegater).
Dessutom påstår hon att han sagt att förintelsen var ”tvivelaktig”. Det har jag inte hört någon annanstans att han skulle ha sagt, det hörs inte heller på den video som spridits. Dessutom delar Ahmadinejad samma syn som FN på förintelsen numera., kanske på grund av valrörelsen och röstfiske, vem vet. Men det vill inte riktigt von Hall acceptera, Ahmadinejad ska ju vara en ny Hitler.
Dagen innan skrev hon en lika partisk och hätsk artikel där hon använde sig av sin egen hemmasnickrade definition av antisemitism som sanning. Hon skrev : ”Det har varnats för att FN-mötet kan bli ett forum för antisemitism. Så finns exempelvis formuleringar i slutdeklarationen som kopplar utländsk ockupation – som de israeliska bosättningarna på Västbanken- till rasism.”
Så till DN och Mariann Björklund sin skriver: ”De bojkottande länderna fruktade att Ahmadinejad skulle utnyttja konferensen till antisemitiska angrepp vilket besannades”. Hon bemödar sig inte ens att ge oss källa till denna slutsats. Och senare blandar hon själv ihop judendom med sionism: ”Ahmadinejads utfall kom bara timmarna före inledningen av flera minnescermonier över Förintelsen. Att han skulle komma med antisionistiska uttalanden var inte oväntat”. Okunskap över Israels tillblivelse visar hon också: ”Droppen var följande mening i den iranska presidentens tal: – De skickar utvandrare från Europa, från USA för att skapa en rasistisk stat i det ockuperade Palestina”.
Allt Ahmadinejad tar i sin mun blir till antisemitism, trots att han denna gång lyckades att föra en saklig kritik mot Israel som delas med många många som människorättsaktivister, jurister, läkare, politiker. Kritiken slår därför fel.
Däremot har det inte förekommit någon diskussion, bojkott eller kritik mot Vatikanstaten. Vatikanstaten och Påven som nyligen visats ha stött antisemitiska präster som Williamson, undgår kritik. Det är hyckleri och det är antisemitismen som vinner på att de mäktiga länderna egentligen inte bryr sig om världens judar och rasismen mot dem utan sina egna intressen.
”Västvärlden har morskat upp sig värderingsmässigt och satt ner foten rejält. Sveriges beslut, liksom många andra länders, att inte skicka en representant på politisk nivå är en kraftfull markering”.
Någon reell engagemang mot antisemitism eller yttrandefrihet var det aldrig frågan om. Det handlade om att visa vem som bestämmer. Att det faktiskt är Väst som bestämmer var gränsen för yttrandefrihet går.
Edward Said sa det i sin intelligenta bok ” Covering Islam: How the Media and the Experts Determine How We See the Rest of the World ” att Islam i Västs ögon är en psykopatologi och muslimen således en sjuk person som det inte går att förstå sig på. Detta synsätt präglar den mediebevakning vi har sett de senaste dagarna.
RT @klimataktion Ytterligare 25 miljoner barn i världen kommer att vara undernärda år 2050 till följd av klimatförändringar ://tiny.cc/pl5ws 1 month ago
