Är nyss hemkommen från Konstfacks vårutställning som Anna Odells konstverk lockade mig till. Ni vet Odell som spelade psyksjuk av flertalet anledningar som jag ska återkomma till senare. I en text av vårdforskaren Stellan Vinthagen från boken ”Etniska relationer i vård och omsorg” (redaktör Finnur Magnússon) hittar jag följande under stycket Vårdens makt- och motståndskamp:
Alldeles oavsett om relationen [mellan läkare och patient] uppstår av frivilligt val från patienten och en altruistisk välvilja från läkaren så är relationen läkare-patient en Herre-Slav-relation. Patienten är med sitt liv utelämnad till vårdorganisationer i ett existentiellt beroende som står i direkt relation till lidandets allvarlighet. Därmed har patienten inte råd att göra öppet uppror mot den vårdare som kränker, vanvårdar eller nonchalerar.
Med ett sådant perspektiv ska Odells verk ses. Det kallas maktperspektiv, något vi använder oftare på andra ställen i samhället än just vården. Men vården är ett utpräglat maktfält, trots att makten från vårdaren sida kan vara osynlig, självklar och välmenande (Vinthagen sidan 61). Anna Odells verk är ett slag uppåt. Mer än ett enskilt konstverk. En motståndsyttring som få patienter har ork och möjlighet att göra.
Vi backar bandet. Anna Odell spelar psykotisk patient som går fram och tillbaka på Liljeholmsbron en kväll i början av detta år. Hon blir stoppad av förbipasserande som ringer polisen, de tvingar med henne i bilen till psykakuten i Stockholms län där hon blir bältad och tvångsmedicinerad och tvångsintagen. Dagen efter avslöjar hon att allt var fejk, att det var ett examensprojekt personalen deltagit i och inte vård av självmordsbenägen, psykotisk patient. Överläkaren blir så förbannad av att höra detta att hon går ut ur rummet, hon vill inte veta vad syftet med projektet var.
Nästan exakt samma sak var Odell med om för tretton år sedan. Men då på riktigt, då som patient som velat hoppa från en bro för att ta sitt liv, inte för att utföra konst. Hon blev bältad, tvångsmedicinerad, diagnosticerad som schizofren. När hon kom ut ur vårdkedjan blev hennes berättelser om upplevelser från vården inte tagna på allvar, du var ju psykotisk! Klart du inte förstod varför du blev bältad trots att du inte var aggressiv. ”Jag vill göra det här när jag är vid mina sinnens fulla bruk för att mina upplevelser ska bli tagna på allvar” säger hon i samtal till överläkare, sjukskötare, mentalskötare, psykologer. Redan där pekar hon på det som hon också säger uttryckligen: en psykiskt sjuk person blir inte trodd. Kanske är det det här som vården borde reagerat allra starkast inför.
Odell menar att hon vill byta rollerna, ställa patienten i maktläge. Men att mena att det är en personlig revansch är alldeles för enkelt. Även om hennes personliga erfarenheter färgar (eller tack vare att de färgar av sig) kan inte hennes projekts subversivitet fråntas.
Eller självklart kan detta förnekas, som idag när Odell diskuteras på samma psykakut som hon blev intagen, där jag är som läkarstudent. Där läkare och annan vårdpersonal som sitter kring mitt bord menar på att hon vill ju bara ge igen. Odell tror ju inte på sjukvården. Någon påpekar att hon ville ju faktiskt påvisa missförhållanden, men det blir inget samtalsämne. Om överläkaren bestämt sig för att det är egoistiskt, barnsligt, att hon bara ska gå och klippa sig, så blir det inget samtalsämne om varför en före detta patient gör detta. Inte ens om denna överläkare är JO-anmäld för att läckt sekretessuppgifter. Kritisera hellre en före detta patient än en före detta chef som kan ha brutit med lag och frångått läkaretik.
Kanske är hon fortfarande sjuk? En sjukskötare och överläkare i projektet ifrågasätter hennes hälsa, om hon utför det här, som inte anses som normalt av någon av dem, så kanske hon måste utredas även efter att hon berättat att det är ett konstverk. För det är inte riktigt friskt att…En latent maktutövning, även på telefon kan en överläkare bestämma friskt och sjukt.
Det är som om Michel Foucaults ”Vansinnets historia” inte har blivit skriven.
Odell är konstnär och använder sig därav av konsten, en konstnärlig undersökning som hon själv uttrycker sig i projektet. Det hon har gjort är inte mot lagen och det är en välbeprövad metod. Günter Wallraff gjorde något liknande på 70-talet då han lade in sig som alkoholist i sjukvården på en psykklinik och avslöjade denna slutna värld i Tyskland. Det kallades journalistik. Men en Odell, en ung tjej är inte en manlig Wallraff. Odells Wallraff blir en fråga om hämnd, trots att hon säger att det inte är syftet, trots att det trots allt får till effekt att makt ifrågasätts. Att roller stöps om. Vilket samhälle mår inte bra av detta? Vilken institution mår inte bra av att ifrågasättas? Konsekvensetiskt går det lätt att försvara hennes projekt om en ser till den debatt som den medfört. Och landstingspengarna, våra skattepengar… Jag ser gärna att mina pengar, våra gemensamma pengar, går till just det gemensamma. Att öppna upp slutenvården som den trots allt heter, diskussioner om psykvården, den är speciell med sina enorma maktbefogenheter (försvarbar i många fall men för den sakens skull inte oantastbar).
Johan Cullberg, den psykodynamiska dinosaurien i Sverige säger i samma projekt att Anna Odell har satt en bomb i det muskelknippe som psykvården står för. Och han vägrar vara kollegial. Som anhörig och psykiater kan jag inte det, säger han. Och den som en gång sett sin anhörig drabbas av det maktövergrepp som vården helt plötsligt kan förvandlas till, kan aldrig tala om skattepengar eller skratta bort Anna Odells projekt. Inte ens om denna, som jag, är läkarstudent, en läkarstudent som förväntas vara kollegial långt innan utbildningen är färdig.
Källa: Vinthagen i ” Etniska relationer i vård och omsorg” red. Finnur Magnússon. Studentlitteratur 2002
Länkar:
Från DN om vad Odell vill:
Ändå är hon inte emot tvångsvård. Men hon vill att behandlingsformerna ska diskuteras öppet. Hur reagerar en människa som mår dåligt på omhändertagen av polis och satt i handbojor? Kan inte det föda galenskap hos vem som helst? Är behandlingar som bältesläggning verkligen de bästa? Är vårdens redogörelser av ett skeende alltid sanna, eller kan det handla om omtolkningar för att släta över förhastade beslut?
DN2, DN3, Recension av konstverket ”unknown woman” i DN4
Blogg: Min läkarstudentvän: Måndarling! Svensson, Rabiatfeminism skriver mycket bra, Badlands Hyena
Annorlunda åsikter om detta: goodbadgirl, Psykbryt
Andra bloggar om: anna odell, psykiatri, sjukvården, konstfack
